Så här upphör världen. Det är titeln på ännu en dystopisk roman om vår samtid. Författaren Philip Teir skriver om känslan av att allt är på väg att glida oss ur händerna: ”Klimatkrisen, finanskrisen, flyktingkrisen, eurokrisen, tidningskrisen, krisen i Ukraina, EU-krisen, krisen inom socialdemokratin ... det fanns inget område i samhället som inte var i kris”.
Det må vara sant att vi lever i en tid av flerfaldiga kriser. Men detta är inte unikt för vår tid; för hundra år sedan kämpade vi för överlevnad i världskrig.
I och med den ökade medvetenheten om världsläget genom global nyhetsrapportering vet jag flera som – en del skämtsamt, andra mer allvarligt – säger att de slutat se på nyheterna. ”Det är bara elände ändå”, är en vanlig kommentar i en tid då vi hellre vänder oss bort från problemen och i stället sysslar med mindfulness, samvetsgrann sopsortering och välvillig hemodling. Låt någon annan ta hand om bekymren.
Men vad händer om ingen finns där för att skydda oss?
Oron gör att dystopiska romaner och zombieapokalypser på film och i spel rullar ut som aldrig förr. Nicklas Lundblad, fil dr i informatik och adjungerad professor vid KTH, skriver i Axess (2/2017) att boomen av zombieskildringar är ett tecken på vår längtan efter befrielse ur komplexiteten. Vi vill ha enkelhet och gemenskap – och vi vill stå samlade mot en fiende med målsättningen att återuppbygga vår värld till något bättre. Med andra ord; en mer världsomfattande version av nyårsaftons löften om pånyttstart.
Men vi behöver varandra. Ett samhälle som kan omfamna komplexiteten är ett starkare och mer tolerant samhälle. Arbetsdelning innebär att olika yrkesgrupper specialiserar sig på olika saker. När man väl insett storheten i detta är det svårt att glömma. Obehaglig komplexitet står sig slätt mot nyttan med att vi inte alla måste försöka bygga våra hus, skriva våra romaner och operera våra tumörer på egen hand. Thomas Thwaites illustrerar detta i ”The Toaster Project” genom att själv bygga en brödrost som om han var den enda människan på planeten. Det får honom att inse hur mycket människor, resurser och uppfinningar som krävs för att ta sig från slitet vid arbetsbänken till den rostade brödskivan på köksbänken.
Vi bör alltså omfamna det komplexa, snarare än lockas av enkla svar som amerikanska (eller svenska) jobb främst. Ändå finns det skäl att reflektera över hur vårt komplexa samhälle kan göras mer tåligt mot påfrestningar. Vaccinera barnen innan sjukdomen slår till (eller sprids vidare och drabbar andra), betala hemförsäkringen och amortera på bolånen kan vi göra individuellt. Större hot behöver vi hantera kollektivt. Därför är det bra att regeringen i samarbete med tre borgerliga partier beslutat att skjuta till 500 miljoner kronor till försvaret. Men det behövs en plan för fortsatt stärkt finansiering så att grundskyddet tål ett försämrat omvärldsläge.
Det viktigaste att tänka på och arbeta för är att vi behöver varandra och varandras förmågor. Tilliten i samhället är en av våra främsta resurser, och ett område där Sverige utmärker sig internationellt. Precis som Lundblad skriver är zombiegenren riktigt optimistisk. För oavsett monster så repar sig mänskligheten. Vi behöver bara komma samman, lita på varandra och bygga samhällen.