Efter att länge ha trivts på förskolan börjar vår femåring vantrivas mer och mer. Han säger att det inte händer någonting på förskolan. Att personalen mest är med de yngre barnen. Det är uppenbart att han har behov som förskolan inte lyckas möta. Vi börjar signalera problemet för personalen, men vi tycker inte att de händer något.
Vår son börjar bli allt svårare att lämna. Han blir ledsen när vi kommer till förskolan. Snart gråter han så snart han vaknar för att han måste gå till förskolan. Sedan börjar han gråta när han går och lägger sig för att han vet vad som väntar efter natten. Vi föräldrar för upprepade samtal med personalen om den numera sexåriga sonens behov och svårigheten att lämna honom. Men det händer inte så mycket.
När det är som värst vid lämningen greppar han sig fast i oss föräldrar och vägrar släppa, varpå vi tvingas med våld bryta loss honom innanför grindarna och personalen tvingas hålla fast honom, medan han kämpar för att ta sig loss, gråter och ropar efter den lika känslomässigt upprivna mamman eller pappan som vänt honom ryggen och gått därifrån. Det blir likadant nästa gång. Och nästa. Och gången efter det.
Efter fjärde tillfället, när jag är på väg att sätta mig bilen för att åka därifrån, faller polletten ner. Jag vänder och går tillbaka. När jag kommer fram ligger sonen fortfarande och skriker, utan skor, i en liten hög tillsammans med den ungefärligt jämnstarka förskoleläraren innanför grinden. Jag lyfter upp min son, säger några valda ord till personalen och tar min son därifrån.
Det tycker inte den socialdemokratiska regeringen att jag ska få göra.
Och det tycker inte Länsstyrelsen i Östergötland heller, i sitt remissvar i frågan. Trots att Länsstyrelsen ska vara ett opartiskt organ tycker de att vårt barns mående är ett rimligt offer för att kunna ”förstärka det kompensatoriska uppdraget när det gäller att motverka segregation och ojämlikhet, både utifrån kön, socioekonomisk bakgrund och etnisk bakgrund”. Individens och familjens frihet nämns inte av Länsstyrelsen.
Tusentals skolbarn och föräldrar far illa av skolan när den, trots otaliga möten, inte lyckas möta det individuella barnet på rätt sätt, och fokuserar mer på närvaroplikt än läroplikt.
Att även göra förskolan till ett allmänt obligatorium från tre års ålder är en påtaglig frihetsinskränkning som kommer få stora konsekvenser för många familjer.
Föräldrar måste ha förtroende för att förskolan tar sitt ansvar för barnets bästa. Saknas förtroendet måste de kunna välja bort institutionen.
Jakob Styrenius är politisk redaktör på Västerviks-Tidningen.