En tungviktare i svensk politik har återvänt till regeringskansliet, kristdemokraten Dan Ericsson från Kolmården. Han har blivit utsedd till statssekreterare i nybildade landsbygds- och infrastrukturdepartementet.
Det här innebär att Dan Ericsson är landsbygdsminister Peter Kullgrens (KD) närmaste medarbetare och den högsta tjänstepersonen på det KD-styrda departementet.
Positionen ger Ericsson en nyckelroll på landsbygds- och infrastrukturområdet under kommande fyra år. I det ingår att se till att Kristdemokraternas politik för hjärtlandet, vilket KD kallar landsbygderna, ska förverkligas. Sådant som står på listan är att stärka jordbrukets konkurrenskraft och ge hela landet goda förutsättningar att leva.
Dan Ericsson framstår dock som rustad för det digra uppdraget. Han har varit ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott och statssekreterare under Alliansregeringen.
Under 80- och 90-talen hade han även en rad uppdrag kopplade till Östergötland. Ericsson har varit kommundelsordförande i Kolmården, ledamot i både Norrköpings kommun- och landstingsfullmäktige samt mångårig riksdagsledamot på östgötabänken.
Han lär därmed begripa sig på både landsbygder och jordbruk, vilket gör att KD har goda förutsättningar att arbeta vidare med sin landsbygdsprofil. Det framstår också som särskilt passande att Dan Ericsson får en framskjuten roll i att stöpa om Kristdemokraterna till ett landsbygdsparti. För Ericsson är nog den siste i riksdagen att ha kallats som de gamla bonderiksdagsmännen, där namnet kompletterades med bostadsorten.
”En rolig kuriosa är att lantbrukarsonen i riksdagssammanhang ofta kallades för Dan Ericsson i Kolmården. Epitetet hade sin orsak i att det i början av 1990-talet fanns en annan Dan Eriksson i riksdagen”, skrev opinionsjournalisten Mathias Bred nyligen i ATL.
Den som bläddrar igenom boken ”Östgötska bonderiksdagsmän” (2007) märker att förr så kompletterades också namnet konsekvent med ortsnamnet. Några som nämns är Sven Hansson i Torp (Ringarums socken), Johan Karlsson i Tomta (Kuddby socken) och Abraham Jönsson i Össby (Gårdeby socken).
Att riksdagsledamöterna fortfarande in på 1900-talet så tydligt företrädde en plats kan ses som ett uttryck för hur mycket bönderna har format landet, till skillnad mot länderna på kontinenten. I bondesamhället spelade platsen stor roll. De självägande bönderna som formade landet flyttade sällan. Gårdar gick i arv. Därför var det naturligt att kalla en riksdagsledamot för sitt ortsnamn. Platsen var så viktigt.
Tanken att en riksdagsledamot är en företrädare för ett geografiskt område är även generellt sett stark i den svenska demokratin. Något annat som visar det är att ledamöterna i riksdagen placeras efter valkretsar. Det är därför det talas om östgötabänken. Ledamöterna från samma län sitter ihop, inte partierna, för att platsen är det viktiga.
En av de mest kända högerpolitikerna från Östergötland på 1900-talets första hälft är även starkt kopplad till sin plats på jorden – Martin Skoglund i Doverstorp. Eller kort och gott ”Doverstorparn”, som han kallades efter gården i Risinge socken utanför Finspång.
Martin Skoglund i Doverstorp har återkommande beskrivits som siste riktige bondepolitikern och en centralgestalt i den så kallade bondehögern, som var en del av dagens Moderaterna. Han var fast förankrad i östgötska myllan och trakten där han bodde.
Hela tre gånger tackade Doverstorparn nej till att bli partiledare. I stället ägnade han tid han hade över till gården och lokala angelägenheterna. Det var viktigare.
Utmärkande för bondehögern var starka kopplingen till hembygden, vilket påverkade de politiska processerna. Doverstorparn frågade sig hur riksdagens beslut skulle slå mot hemtrakten. Ett drag han sägs ha delat med den närmast legendariske Centerledaren Thorbjörn Fälldin, som påstås ha värderat lagförslag genom att be tjänstemän förklara hur förändringarna skulle slå mot olika personer i hans Ramvik, i Ångermanland.
En hoppfull tolkning av KD:s satsning på landsbygdspolitiken är att den i sin kärna strävar efter att få tillbaka Doverstorparns perspektiv. Det handlar om att i de politiska processerna säkerställa att politikens påverkan på bygderna utanför storstäderna blir tydligare. Hembygden ska bli viktig igen och platser som Torp, Tomta och Össby bli synliga.
Det framstår som det blir Dan Ericsson i Kolmårdens uppgift att hålla arvet från Martin Skogslund i Doverstorp vid liv.