Begrepp som vandrat från universitetens seminariesalar för att, verkar det som, numera genomsyra undervisningen redan från förskolan. Orden låter förvisso bra. Men på frågan vad eleverna egentligen lär sig i klassrummen blir svaren från försvararna av dagens pedagogikordning gränsande till det esoteriska.
Processen, det vill säga vägen till kunskapen, värderas högre än kunskapen i sig. Den svenska regentlängden eller Sveriges största sjöar är ändå bara en googling bort, varför sakkunskaper inte är lika viktiga i dagens informationssamhälle. Heter det. Paradoxalt nog har alltså bildningens status devalverats radikalt i det Kunskapssamhälle som politiker från både höger och vänster så gärna och så ofta lyft fram sedan 2000-talets början.
I praktiken har den nya pedagogiken bidragit till att bana väg för ett nytt klassamhälle, där den med föräldrar som har tiden och resurserna att läsa, räkna och skriva med sitt barn hemma har en enorm fördel. Förlorarna i denna ordning blir så klart arbetarklassen och nysvenskarnas barn. Att vänstern reagerar så starkt på all kritik mot den (post)moderna pedagogiken synes därför vara en märklig kulle att vilja dö på.
Hur blir ett land rikt? Svaren går inte att koka ned till ett enda, men utan hög läs- och skrivkunnighet är varje strävan till välstånd dömt att misslyckas. Starka, oväldiga institutioner, likhet inför lagen och principen om ”rätt man på rätt plats”, även kallat meritokrati, är också avgörande. I journalisten Adrian Wooldridges på svenska nyligen utgivna bok ”Meritokrati: Idén som förändrade världen” (Bokförlaget Stolpe, 2022) pekas en bra skola ut som avgörande för ett ekonomiskt välmående samhälle. Ett betygssystem byggt på tydliga och mätbara kunskapsmål, menar Wooldridge, är en nyckel för att bevara principen om meritokrati och i förlängningen ett lands välstånd.
Det räcker därför med att kasta en blick på svenska elevers allt sämre förmåga att uttrycka sig i tal och skrift för att en oro inför Sveriges framtida förmåga att generera välfärd ska infinna sig. Resan från bäst till sämst i klassen har gått fort. Kanske kan Mike Judges satirfilm ”Idiocracy” (sv. Idiotrepubliken, 2006), som handlar om en värld där alla är korkade varför medelmåttan Joe Bauers (Luke Wilson) hyllas som ett geni, erbjuda en blick in i den framtid som väntar oss. Om inte det känns lockade bör vi lyssna på Wooldridges råd. Och det illa kvickt.
Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen.