Vart man än vänder blicken finns de där. De gemenskaper som gör tillvaron. Som yngre hade jag oerhört svårt att se deras fulla värde. Förmodligen berodde det på min begränsade erfarenhet av dem. Dittills hade jag ju mest tagit del av ett samhälle som var till för att serva mig och alla andra barn och unga. Uppvuxen i individualismens tidevarv dessutom med en pådyvlad insikt om att jag faktiskt var viktigast.
Det går inte att komma ifrån att familjebildning är oerhört nyttigt för de allra flesta. Det utvecklar för att det ställer så höga krav. Vi måste göra avkall på sådant vi själv vill. Det tvingar fram en insikt att den egna personen inte är det viktigaste. När någon träder in i föräldraskapet utan att utveckla denna insikt slutar det ofta i en tragedi.
Föräldraskapet ger oss en mycket handfast möjlighet att vara bättre än vad vi tidigare var. Och det är just i gemenskaperna som människan har möjlighet att blomma ut och nå sin fulla potential. Inte minst tack vare insikten om behovet av den egna underkastelsen, vetskapen att vårt största värde uppkommer i förhållande till andra.
Ett annat exempel på detta är förstås kyrkan, även om den numera är sorgligt baktalad av samtidsandan. Det är dock ingen slump att så många kriminella som lyckas lämna brottets bana samtidigt hittar Jesus. En del av det hänger förstås samman med den gemenskap som en församling erbjuder. Att umgås med andra människor som tror på en och ser ett ljus i en har ett otvetydigt värde. Men det är inte allt.
En väsentlig del hänger ihop med trons anspråk. Du ska inordna dig, se din plats i en komplex väv. Människan är inte hel i sig själv allena och de egna behoven är inte de främsta. Du har ett ovillkorligt värde, men det är inte större än någon annans.
Vår hyllning av eldsjälar, dessa människor som nära nog har vigt sina liv åt föreningsverksamheterna, bekräftar också denna tanke. Vi kan kanske inte bidra lika mycket i ett och samma sammanhang, de flesta av oss har ju många gemenskaper som pockar på vår uppmärksamhet. Men vi erkänner detta sätt att leva som något obestridligt gott.
Från familjen, släkten och granskapet till hemvärnsplutonen, fotbollslaget och arbetskamraterna. Överallt finns de gemenskaper som formar och lyfter oss precis på samma sätt som vi lyfter och formar dem. De ger oss möjligheten att bli våra bästa jag. Och utan dem vore vi bara en bråkdel av vad vi kunde vara.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.