Efter snart tio år som socialdemokratisk partiledare och sju år som statsminister har Stefan Löfven meddelat att han avgår på partikongressen i november. Knappt hade beskedet kommit förrän spekulationerna var igång: vem tar över?
Det är begripligt att Löfven avgår. Han har varit statsminister i ett osedvanligt svårt parlamentariskt läge, där han två gånger fått regera på oppositionsbudgetar och som förste statsminister har fällts i en misstroendeomröstning – även om han återkom. Varken decemberöverenskommelsen eller januariavtalet förmådde skapa stabilitet. Löfvens två mandatperioder har snarare blottat sprickorna i regeringsunderlaget en efter en och inför hösten är det oklart om S förmår övertyga både Centerpartiet och Vänsterpartiet att rösta på den budgetproposition som tas fram. Lägg därtill den höga arbetslösheten, den misslyckade integrationen och svårigheterna att säkra elförsörjningen. Då är det ingen dans på rosor att vara statsminister.
Det tyckte inte Angela Merkel heller när hon som ledare för en omaka koalition i ett svårt parlamentariskt läge och med tecken på sakpolitisk förlamning kungjorde sin avgång i december 2018. Efterträdare blev Annegret Kramp-Karrenbauer, mer känd som AKK. Intentionen var att hon skulle leda partiet till seger i det val som hålls om några veckor (26 september) och sedan ta över som förbundskansler. Så blev det inte.
Kramp-Karrenbauer höll inte måttet, även om hon höll sig kvar som partiledare längre än Löfvens föregångare Håkan Juholt. I januari 2021 efterträddes AKK av Armin Laschet, som leder CDU i den valrörelse som just nu pågår. Men det skedde inte utan slitningar. Laschet gick visserligen segrande ur ordförandestriden mot Friedrich Merz och Jens Spahn, men Laschet ansågs färglös och många hade hellre låtit CSU:s Markus Söder kandidera.
Hur det går i valet återstår att se. Klart är dock att successionsplaner kan grusas. Och precis som i Sverige väntas det parlamentariska läget efter valet bli komplicerat. Efter valet i september 2017 kom den nya regeringen inte på plats förrän i mars 2018, efter att SPD krupit till korset och accepterat att fortsätta ingå i koalition med CDU/CSU. Det är inte svårt att dra parallellen med utfallet av det svenska valet 2018. Tyskland låg ett år före oss. Med Löfvens avgång blir parallellen mellan det tyska valet om ett par veckor och det svenska valet om ett år ännu tydligare.
Partiledarbyten är högtidsstunder för politiskt intresserade: journalister och statsvetare får njuta av rampljuset när de spekulerar i vilka koalitioner som kan bli aktuella i den tyska förbundsdagen eller vem som kan bli ny socialdemokratisk partiledare. Samtidigt är det farligt när politiken reduceras till ett spel och dramat tillåts överskugga sakfrågorna.
Så är det redan i alltför stor utsträckning. I Tyskland har Merkel stundtals hyllats för sitt ledarskap, men hon har också skjutit viktiga frågor framför sig. The Economist (14/8) skriver att tyskarna förtjänar en tydligare valrörelse där partierna synliggör sina sakpolitiska åsiktsskillnader. I Sverige har regeringen Löfven saknat en politisk vision gemensam för hela regeringsunderlaget och bara under galgen försökt att modernisera arbets- och hyresmarknaderna.
Vare sig i Sverige eller Tyskland råder det någon brist på politiska utmaningar och reformer som är nödvändiga för att säkra konkurrenskraft, tillväxt och fortsatt välstånd. Då är det olyckligt om spelet skymmer sakfrågorna. Än vet vi inte vilka krafter som Löfvens avgång släppt lös, men vad som händer i Tyskland på morgonen den 27 september kanske kan ge en fingervisning.
Katarina O’Nils Franke är redaktionssekreterare i Axess och författare, aktuell med ”Den tidlöse resenären. Rainer Maria Rilke”.