Svart eller vitt; att få saker är just så enkla är något de flesta kollegor, medmänniskor, föräldrar och vänner kan konstatera de flesta dagar. Det är egentligen inte mycket som kan uttryckas i en rubrik, på twitter, i ett sms eller ens i en diskussion som har en tidsbegränsning.
Samtidigt tar vi oss alltmer sällan tiden för djupare reflektioner. Inlägg på sociala medier läggs till grund för åsikter och publika debatter lämnas utrymme kvar bara för just svart och vitt.
Att lag och ordning seglat upp som valets viktigaste fråga är ett tecken i tiden av fler skäl. Men intressant eftersom gråskalorna sällan är väsentligare, mer nyanserade och tarvar än djupare förståelse inom rättsväsendet än inom många andra områden. Vad som är rätt och vad som är fel må kännas klart i magen; men vad som är ett brott, en handling så allvarlig att samhället berövar en individ det viktigaste vi människor har – vår frihet – är sällan något som kan konstateras lättvindigt.
Hårdare tag och hårdare straff är ett retoriskt effektivt svar på en utbredd oro över läget i nationen, och kanske även världen.
Och visst är ett straffvärde som speglar hur illa en lagöverträdelse anses vara väsentligt. För brottsoffers upplevelse av upprättelse, inte minst. Och i vissa fall för att fler ska göra ett medvetet lagenligt val (risken att förlora körkortet kan nog få en del att lyfta plattan från mattan). Men det är knappast fortkörning som fler vill se hårdare tag mot (märkligt nog – få brott orsaker lika mycket skada som ovarsamhet i trafiken). Men för den grova, eller kanske snarare den otrygghetsskapande, kriminaliteten finns det inte mycket som tyder på att hårdare straff har någon vidare effekt, annat än att en fängelseperiod faktiskt kan begränsa möjligheten för en specifik individ att begå nya brott. Just då.
Synen på vilka brott som är värst förändras, och i viss mån behöver straffskalor så klart utvecklas för att i någon mån spegla ett så kallat allmänt rättsmedvetande. Men viktigare bör vara att de faktiskt döms ut. I tid och på rätt grunder. Med hjälp av bra utredningar och vittnen som vågar prata. Och att de verkställs – och förhoppningsvis kan innebära ett tillfälle att faktiskt minska risken för återfall.
Men sådant som faktiskt kan ha effekt kräver ett gediget arbete, av många. Och det kräver förutsättningar. Det är ju det som är så svårt. Hårda tag räcker liksom inte.
För hur polisen ska organisera sitt arbete, hur domarna ska värdera bevis och hur åklagare och ombud måste arbeta kommer inga politiska debatter handla om. Ändå är det till syvende och sist där det avgörs.
Men visst finns verktyg för att stärka rättsväsendet – och det allmännas förtroende därför. Att arbeta för domstolarnas oberoende, till exempel. Konkretisera förslag för hur polisen kan bli en arbetsplats som lockar och behåller de (för uppgiften) bäst lämpade. Verka för att handläggningstider kortas - utan att tumma på kvaliteten och hur utredningar kan nyttja ny teknik och säkra vittnens trygghet utan att nalla på rättsäkerheten. Liksom hur dialogen med brottsoffer, vittnet och andra berörda kan förbättras. Och sannolikt mycket annat med långt mer nyanser än vad som ryms här.
Rätt och fel. Det vore på ett sätt bekvämt om världen såg ut. Men egentligen inte eftersträvansvärt. Ett samhälle utan gråskalor vore fattigt.