I vår del av världen lever vi (än så länge) i överflöd, i stabila och förhållandevis motståndskraftiga samhällen. I Sverige har vi turen att relativt sett sällan drabbas av väder- eller klimatutlösta kriser. I många andra delar av världen kämpar folk med påtagliga klimatförändringar såsom extremväder, torka och havsnivåhöjning. Dels på grund av krig, social oro och fattigdom som skapat sårbara samhällen. Dels på grund av deras geografiska placering.
EU presenterade redan 2019 The EU Green Deal – den gröna given – med syftet att ta på sig den globala ledartröjan för grön omställning, men också för att öka den europeiska kontinentens konkurrenskraft och tillväxt. Så sent som i september 2024 kom Mario Draghi, f.d. chef för europeiska centralbanken, med en omfattande rapport om Europas framtida konkurrenskraft – den s.k. Draghi-rapporten. Den visade på skriande behov av stora investeringar och omfattande förändringar av EU:s funktionssätt för bl.a. ökad innovationskraft och handel framöver, samtidigt som den gröna omställningen måste fortsätta.
Kommissionen tog honom på orden och presenterade i februari i år det s.k. Omnibus-paketet för en mer samordnad och förenklad rapportering av företagens hållbarhetsarbete. Röster höjs nu om att det är en ambitionssänkning. Inte säkert alls, säger jag. Vägen ligger fast – inriktningen och insikten om behovet av att ställa om finns ju där. Och handen på hjärtat – gick man inte lite överstyr i regleringsivern när man arbetade ut alla tusentals frågor som företagen ska besvara i CSRD/ESRS, SFDR, Taxonomiförordningen, för att nämna några?
På vilket sätt gynnar dessa konkurrenskraften? Eller hållbarheten per se? Icke! Så kanske lagom är bäst. Ibland kanske det är bättre att inte idka tvång för att uppnå mål. Man kan jobba med morot också. Och kommissionen verkar inse det. Omnibus syftar till att kapa antalet bolag som ska rapportera enligt regelverket CSRD med ca 80 procent. Samt minska rapporteringskraven med ca 70 procent.
Så hur har företagen själva reagerat på detta? Fascinerande blandat, får man säga. Stora bolag såsom IKEA, Vattenfall och Nestlé, har vädjat till EU-kommissionen att behålla de högre kraven. Andra, många mindre och medelstora bolag, pustar ut och gläder sig åt en rimligare börda. Ytterligare andra, t.ex. Telia, konstaterar helt sonika att hållbarhetsfrågan är så avgörande att man väljer att rapportera enligt nuvarande krav, oavsett om man avkrävs det.
Och det sista är hoppingivande! För det visar på det viktigaste av allt för att åstadkomma förändring – insikt och vilja! Insikten som inträder när företaget inte längre kan utvinna naturresurser till sina produkter – antingen för att resursen ifråga är på väg att sina, eller för att dess utvinning skapar sådan skada på de som ska göra det, att bolaget skulle bli utskämt på marknaden. Och viljan att skapa förändring – den drivkraften behöver grundas i ambitionen att göra något bättre. Oavsett om det också är i egenintresse, d.v.s. att bolaget ska fortsätta vara lönsamt. Icke desto mindre leder det till ett förbättrat beteende. Och det gynnar ju i slutänden oss alla!
Visst kan man önska att byråkraterna i EU lytt Tage Danielssons kloka råd – bättre att tänka efter före – särskilt när det handlar om komplicerade regelverk som tar tid att skapa, implementera och därefter upprätthålla. Men sent ska syndaren vakna, och hellre ett frivilligt regelverk som väsentligt fler har vilja och förutsättningar att kunna följa, än ett tvingande dito som alltför många duckar i möjligaste mån p.g.a. den administrativa bördan. Och kanske var just detta hela poängen med Omnibus-förslaget?
Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.