EU:s klimatutskott åkte i veckan på ett rejält magplask när högern, ytterhögern, de gröna och socialdemokraterna tillsammans sänkte deras tilltänkta klimatsatsning. Även om de alla gjorde det av olika anledningar så är det någonting vi bör vara glada över. Offensiv klimatpolitik i all ära, men i ett läge där vi är på väg emot så många kriser på samma gång – ekonomisk kris, energikris och även en matkris – måste man fråga sig vad de tänkte när de vill göra det ännu dyrare att vara europé. Har inte utskottet märkt av vare sig pandemin eller kriget i Ukraina?
Låt oss ta det från början. Under 2022:s första kvartal upplevde Europas energimarknader en stor prischock där priset på gas mer än fyradubblats jämfört med samma tidpunkt föregående år. Detta beror på en rad faktorer, allt ifrån skiftande konsument- och investeringsbeteenden till utsläppspriser, den stora efterfrågansökningen efter pandemin och även kriget i Ukraina med medföljande sanktioner mot rysk import (och ryska svarssanktioner utöver det).
Detta har betytt stora kostnader för europeisk industri. För vissa industrier har det betytt en ökad produktionskostnad på nästan 50 procent, och experter menar att denna prisutveckling kan komma att hålla sig så länge som tre år. Redan i februari i år såldes naturgaskontrakt för åren 2023, 2024 och 2025 för mellan 50 och 100 procent mer än medelpriset det senaste decenniet.
Att energikrisen slår så pass hårt mot europeisk industri är illa nog, men den kommer även nå vanliga medborgare. Svenska Kraftnät varnade förra veckan i GP (1/6) för att elpriserna i vinter sannolikt kommer vara i samma nivå som föregående vinter, och det vore ett relativt bra scenario. Myndigheten kunde inte utesluta att de till och med kan behöva koppla bort el från industrier – och i allra värsta fall från enskilda hushåll. Den sistnämnda risken höll myndigheten lyckligtvis för mycket osannolik, men att scenariot är möjligt överhuvudtaget påvisar allvaret i både Sveriges och Europas energibrist.
Just därför är det så påfallande tondövt att i detta läge driva på för ytterligare kostnadshöjningar inom unionen, som Europas liberaler försökte trycka igenom och både socialdemokraterna och de gröna försökte göra ännu värre (de röstade ned förslaget för att det inte var hårt nog).
Kostnadshöjningarna kommer kanske främst till följd av förslagen om att sänka unionens antal utsläppsrätter, men även förslaget om att införa en så kallad gränsjusteringsavgift. På ren svenska en koldioxidtull. Koldioxidtullen innebär att det ska bli dyrare att importera från länder med lägre klimatkrav. Bland de berörda varorna finns exempelvis stål, aluminium och gödningsmedel.
Att en sådan tull skulle slå mot konsumenter är uppenbart. Det är också väldigt märklig tajming, allra särskilt gällande gödningsmedel. Priset på konstgödsel har redan skjutit i höjden, och är en starkt bidragande faktor till de ökade matpriserna. Det är också en bristvara, även i Sverige. 20 procent av Sveriges gödsel importerades innan kriget bröt ut från Ryssland, och detta är något som våra jordbruk fortfarande har svårt att kompensera för.
Nidbilden om EU-parlamentet som ett elfenbenstorn utan markkontakt och verklighetsförankring är mycket olycklig. Den hade en avgörande roll i Storbritannien under brexitkampanjen. Unionen har varit – och är fortfarande – extremt gynnsam och viktig för Sverige, och vi bör värna den så gott vi kan. Men därför är det också så förtvivlat när parlamentet visar att det finns ett korn av sanning i denna nidbild.