Det har väckt viss förvåning – för att inte säga bestörtning – inom vänstern att Storbritanniens premiärminister Keir Starmer nu förefaller ha bytt fot i migrations- och integrationspolitiken. Han förespråkar numera en minskad migration och att invandrare i högre grad ska anpassa sig till Storbritannien genom att lära sig språket och anamma brittiska värderingar.
Svaret från vänstern kom som ett brev på posten: Starmer är en rasist eller en fascist. Egna partikollegor har till och med liknat hans tal, där han talar om en risk för att Storbritannien kan bli en ”ö av främlingar” där det inte finns någon riktig samhällsgemenskap, med det ökända ”rivers of blood”-anförandet från 1968 av Enoch Powell, där Powell hävdar att en hög migration till Storbritannien skulle föranleda inbördeskrig.
Det är alltså en synnerligen grov liknelse. Sådana har förvisso blivit vardagsmat från vänsterhåll, men det är anmärkningsvärt att det riktas mot en partikollega och dessutom Labours första premiärminister sedan 2010. Trots att Starmer egentligen inte har förespråkat något mer radikalt än vad som tidigare föreslagits av exempelvis svenska Liberalerna.
Det starka känslosvallet beror sannolikt delvis på att det upplevs komma från bar himmel. Starmer är som sagt en vänsterpolitiker, som i hans tidigare roll som oppositionsledare också lagt mycket tid och prestige på att fördöma det konservativa partiets försök att minska migrationen.
Men så är det ju mycket som talar för att det är en kovändning under galgen. Labourpartiet vann en egen majoritet i Storbritannien efter det senaste valet, mycket på grund av de Konservativas kollaps, men sedan dess har läget i opinionen varit dystert. I dagsläget visar sammanställningar av opinionen att Labour gått från 45 till 23 procent på ett år, medan ytterhögerfiguren Nigel Farages Reform UK har ökat från 11 till 29 procent – ett scenario som, om det vore val i dag, skulle göra Reform till det största partiet i landet med råge.
Därför ligger det antagligen lite sanning i anklagelserna om att detta är ett cyniskt drag för att möta Reforms väljare. Men det behöver inte betyda att det är dömt att misslyckas. Labours kanske mest framgångsrika ledare någonsin, Tony Blair, såg det som särskilt angeläget att partiet tog en hård ställning i frågor om brottslighet och migration. Man ville vara partiet som stod för ordning. Även då väsnades det från partiets vänsterfalang, men Blair vann striden och blev sedermera nästan omåttligt populär i väljarnas ögon. Fram till Irakkriget, det vill säga.
Det tycks som att Starmer nu hoppas att åstadkomma något liknande. Frågan är om det är möjligt. Både eftersom det finns goda skäl att misstänka att han egentligen inte vill gå åt det hållet, och för att han uppenbarligen redan har stött på patrull i det egna partiet. Men om han mot förmodan rör Labour tillbaka till det parti som man var under Blair finns det stora chanser för framgång. Man ska inte glömma att Farage byggt starka partier förut, som snabbt fallit samman när de etablerade partierna försökt att nyktra till sig i frågor som rör migration och brottslighet.
De Konservativas tidigare partiledare Boris Johnson uttryckte det som att han satte tillbaka Nigel i sin låda när han ledde sitt parti till en enorm valsuccé 2019, då Brexit och migration var valets huvudsakliga frågor. Än så länge är det inte säkert att Farage lyckas hoppa ur sin låda denna gång heller.
Alex Vårstrand är politisk sekreterare (M).