MP:s språkrör Märta Stenevi säger fortsatt nej till ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen Nato, oaktat om Finland väljer att gå med. Argumenten, framförda i samband med Ekot:s lördagsintervju, är vid det här laget lika välbekanta som felaktiga: ett svenskt medlemskap skulle göra det svårare för oss att agera självständigt på den internationella arenan (ett problem som vår Natogranne Norge inte märkt av), kärnvapen är ruskiga (i sak korrekt, men ännu ruskigare, och betydligt farligare, är ett Sverige som står utanför Nato:s kärnvapenparaply) och ett antal Natoländer har en "svajig demokratisk utveckling" (också det i någon mån korrekt, men vad det i praktiken innebär för svenskt vidkommande förblir mystiskt när man lyssnar på motståndarsidan. Och nej, svenska soldater kommer inte att tvingas strida i något erövringskrig utlöst av Turkiets president Erdogan).
Att MP väljer att stå kvar efter att världen obönhörligen har förändrats efter Putins invasionskrig är väntat. Tillsammans med V och en allt mindre skara inom S grundas Stenevis världsbild på den illusoriska, och moraliskt förkastliga, idén om Sverige som en tredje kraft bortom USA:s "dekadenta kapitalism" och dåvarande Sovjetunionens förtryckande kommunism. (Litet ironiskt, kan tyckas, att ett parti som förkastar alla former av nationalism just i denna fråga vilar på en närapå nationalchauvinistisk mytbildning.)
Kontrasten kunde inte vara tydligare jämfört med Die Grünen i Tyskland. Bland regeringspartierna är det tydligt att det är de gröna, inte minst representerad av utrikesminister Annalena Baerbock, som driver förbundskansler Olaf Scholz SPD framför sig. Givet att Die Grünen är grundat i en pacifistisk tradition så är det ingen liten sak att hela partiet i slutet av april ställde sig bakom att Tyskland ska leverera tunga vapen till Ukraina.
I opinionsundersökningarna är det konsekvent de gröna väljarna som ligger i topp när instituten frågar om importstopp av rysk olja och gas samt om Tyskland ska skicka tunga vapen. Näringsminister Robert Habeck (Die Grünen) håller förvisso fortfarande emot ett energiembargo, men de senaste veckorna har visat att det som är politiskt omöjligt i dag mycket väl kan bli politisk nödvändighet i morgon.
Tyvärr är kärnkraftsmotståndet fortfarande centralt för Die Grünen: Tysklands tre återstående reaktorer ska alltjämt stängas vid årsskiftet. Å andra sidan var det nog få som såg framför sig att de gröna skulle växa med uppgiften på så kort tid. Det är mer än vad man kan säga om det svenska Miljöpartiet.
Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen.