Falska motsättningar är ett klassiskt argumentationsfel. Dessvärre verkar många ställa de olika regeringsalternativen mot varandra genom just en falsk motsättning: Antingen en S-ledd regering som driver en genomliberal politik eller en M-ledd regering som förvandlar Sverige till Ungern. Det är svårt att förstå vad liberaler vinner på att svartmåla Kristersson och skönmåla Löfven.
Kampanjen för Löfven som statsminister drivs inte minst av Dagens Nyheters ledarsida. DN och de flesta andra liberala tidningar som inte längre vill ha Ulf Kristersson som statsminister väljer konsekvent att bortse från att Kristersson och Moderaterna gick till val på ett politiskt program som de hade förhandlat fram med hela den övriga alliansen. De fyra partierna har nu också lagt Alliansens reformagenda som en gemensam motion i riksdagen, som heter Reformagenda för Sverige. Den består av 115 förslag till beslut, är undertecknad av alla fyra allianspartier och kan läsas av vem som helst på riksdagens hemsida. När Kristersson bad om mandat att bli statsminister, var det bland annat detta han bad att få stöd för, politik som Centern och Liberalerna redan har godkänt.
Martin Liby Alonso driver tesen att Moderaterna skulle dumpa Centern så fort Centerns politiska preferenser står mot Sverigedemokraternas. Sofia Nerbrandt skriver om hur viktigt det är vilket lag Moderaterna väljer, men väljer även hon att bortse från att Moderaterna redan valt lag. De har valt Alliansen. Delar av Alliansen, det vill säga C och L, har däremot blivit tveksamma. Då lämnade Kristersson ett tydligt besked: Han tänkte ändå söka stöd för den politik som han förhandlat fram med C, L och KD, även om de inte var med. Han sökte inte endast stöd för en moderat politik och framför allt öppnade han inte för att ge SD inflytande och förhandlade aldrig med dem.
Även Eskilstuna-Kuriren går i samma fälla. Susanne Nyström skriver där att L och C gör sina val eftersom deras väljare föredrar Stefan Löfven framför Jimmie Åkesson. Men det är inte där valet står och det har heller aldrig varit det. Valet står mellan Löfven och Kristersson. Hon skriver att C och L röstade nej till Kristersson på grund av Åkessons hållning i demokrati och värdefrågor, i vilka Kristersson och hans parti aldrig vikit en tum, tvärtom har de lanserat flera förslag för att exempelvis stärka domstolarnas oberoende för att bygga skyddsvallar mot en utveckling som den i Polen eller Ungern. Något som Socialdemokraterna för övrigt aldrig varit särskilt intresserade av.
Dessvärre verkar många ta Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson på orden när han påstår att han ser signaler från M om inflytande, att den budget som M och KD kommer lägga fram till riksdagen tagit hänsyn till dem. Det är helt enkelt inte sant, och det kan vem som helst kontrollera genom att studera partiernas egna vallöften, deras budgetförslag och de besked de gett sedan de synkat sina respektive förslag. Åkesson har naturligtvis ett intresse av att få folk att tro att han har mer inflytande än han har. Hans uttryckliga ambition är att skapa ett nytt block bestående av M, KD och SD. Det har bestämt avvisats av både M och KD, men på vänsterkanten och bland liberala tidningar tar man SD:s verklighetsuppfattning för sann. Det är oerhört märkligt, eftersom det ger partiet ett onödigt stort inflytande, vilket de säger sig vilja undvika, och dessutom felaktigt. Samtidigt som tonläget skruvas upp, Moderaterna och Kristdemokraterna fulas ut, gnuggar Stefan Löfven händerna och förbereder för fyra nya år som statsminister.