När Dante, i Den gudomliga komedins trettioandra sång, ska beskriva helvetets nionde och innersta cirkel bävar han, ”ty skildra hela universums botten / är inget företag man nalkas så lättvindigt; där duger inte barnspråk” (övers. Ingvar Björkeson). I skuggan av terrorattacken mot två moskéer i Christchurch, Nya Zeeland, erfar vi samma bävan. Grymheten förstummar oss och inga ord tycks räcka till.
Det finns därför en risk att vi tillskriver ondskan en närmast utomjordisk kvalitet. Den blir en mystisk kraft, spontan och oförklarlig. Plötsligt slår den till, som den gjorde i Christchurch. I brist på annat definierar vi den i negativa termer, som motsatsen till den humanism, tolerans och kärlek vi själva står för. Vi berättar om offrens oskuld och polisernas hjältemod, och vi håller tysta minuter.
Som uttryck för solidaritet och del av ett sorgearbete är detta handlingssätt säkert rätt och riktigt. Men i nästa fas krävs något mer av oss, nämligen att vi försöker att förstå orsakerna bakom radikalisering och fanatiskt våld. Inga sociala fenomen sker i ett vakuum. Vi är skyldiga att analysera och tänka, inte bara känna. Sådana analyser står inte i motsättning till att erkänna individers moraliska ansvar för sina handlingar, som vissa borgerliga opinionsbildare ibland ger intryck av.
Tvärtemot vad ordspråket säger, är att förstå allt inte nödvändigtvis att förlåta allt. Utdömandet av moraliskt ansvar, och undersökningar av allmänna orsakssamband, är separata aktiviteter som inte utesluter varandra.
Några rader efter de citerade ovan, skildrar Dante två av de själar som dömts att lida i helvetets nionde cirkel som ”plågade skuggor fastfrusna i isen / munnen hos dem bär vittne om kylan / och ögonen om deras inre smärta”. Kanske kan vi låna Dantes ord för att beskriva de desperata individer som alienering och ensamhet drivit till fanatiska illdåd de senaste åren. Det är förvisso sant att vissa idéer, inte minst islamistiska och nynazistiska, har en särskild dragningskraft för sårbara individer. Men den djupare frågan är vilka kulturella rötter som när själva mottagligheten för fanatism. Terrorattacker likt den i Christchurch – mordiska utbrott i annars välmående, fria, och trygga samhällen – vittnar om en allvarlig reva i vår kulturella väv. Något har, i korthet, gått väldigt fel. Men vad?
Det är förstås en fråga utan enkelt svar. Men vi vet en del om vad fanatismen har att erbjuda: en förgiftad gemenskap, men en gemenskap likväl. Ur detta faktum härleder jag att vårt samhälle måste erbjuda sina medlemmar inte bara frihet, välstånd och fysisk trygghet, utan också meningsfulla sammanhang som berövar fanatismen dess attraktionskraft. Frusna, plågade skuggor kan med relativ enkelhet tas i ondskans tjänst. Det är bra mycket svårare med människor av kött och blod som lever i värme och gemenskap.