I dag statyer, i morgon böcker?
Polishelikoptrarna har de senaste veckorna surrat över min bostad var och varannan natt. I Westminster, Storbritanniens politiska hjärta, har det hållits folkrika demonstrationer mot rasism.
Demonstrationerna har återuppväckt en infekterad fråga om statyer av historiska personer. För några veckor sedan vandaliserades statyn av Winston Churchill utanför parlamentshuset. ”Rasist”, klottrade någon på den. I Bristol kastades en staty av slavhandlaren tillika filantropen Edward Colston i floden. I Oxford har aktivister pressat elevhemmet Oriel College att plocka bort en staty av imperialisten och filantropen Cecil Rhodes. Liknande krav på statyers borttagande hörs nu också i Sverige, om än i debattens utkanter.
Som Andreas Johansson Heinö nyligen hävdat på ledarplats i DN (16/6) är krav på borttagandet av statyer vanligtvis missriktade även om frågan är komplex. Heinö påpekar att debatten i mångt och mycket präglats av fördummande polarisering, och han uppmanar därför till besinning. Det är svårt att inte hålla med om behovet av nyansering, men utöver Heinös text ger inga vidare ledtrådar om hur vi faktiskt ska avgöra om en staty ska borttas.
Extrempositionerna lockar inte. Man kan knappast hävda att det aldrig finns fog att ta bort eller flytta statyer. Vem skulle anklaga de som drabbades av Stalins terror för historielöshet och samtidschauvinism när de efter Sovjets fall plockade bort kommunismens propagandaverk? På samma sätt ryggar man tillbaka inför idén att sätta sig till doms över svunna tiders hjältar och rensa bort de som inte delar våra förmodat perfekta samtidsvärderingar.
Det starkaste argumentet för borttagande torde vara att en staty på allmän plats implicit tar ställning för förkastliga personer, handlingar eller system. Frågan torde därför vara, när är det faktiskt rimligt att förstå en staty som ett förkastligt ställningstagande?
För det första bör man fråga sig vad är statyn främst står till åminnelse över – personens illgärningar (om de var det) eller positiva bidrag? Carl von Linné står knappast staty för sin syn på kvinnor eller zambier, utan för sina vetenskapliga bidrag. Statyer av honom kan därför svårligen påstås ta ställning för hans människosyn rent allmänt, som såklart inte var identisk med nutidens.
För det andra, hur lång tid har förflutit sedan personens levnad? Tidens tand nöter ned historiens brutalitet, gör tragedier till faktoider. Vi förstår alla att det kan vara roligt att skämta om medeltidens böldpest men kanske inte om fjolårets ebolautbrott.
Och för det tredje, kan personen sägas ha agerat vedervärdigt enligt sin egen tids normer lika mycket som enligt våra? Edward Colston var slavägare under en tid när slavhandeln var vida kritiserad i Storbritannien; Churchill var imperialist när britterna fick imperialismen med modersmjölken. Det är en betydande skillnad.
Så, visst kan det under vissa, specifika omständigheter vara rätt att ta bort en staty, men historiens komplexitet och vår tids egna blinda fläckar manar till ansvarsfullhet och ödmjukhet. De som nu går till strids mot Linné och Gustav III uppvisar dessa kvalitéer lika lite som de uppvisar precisa och välgrundade argument.
Jag tänker tillbaka till mina studentårs hätska debatter med radikala bekanta vid Oxford. De ville redan då välta statyer, men också rensa kurslitteratur och storma föreläsningar. För att parafrasera Heinrich Heine: Där man bränner statyer, är risken stor att man en dag kommer att bränna böcker.