I skrivande stund har drottning Elizabeth II just förts till sista vilan. Det har ett otal gånger poängterats, i medier jorden runt, att en era gått i graven. I mitt eget kvarter i London hängde bilder och tacktexter i vartenda skyltfönster, och i en del privata fönster också. BBC har kört närmast dygnet-runt-sändning om drottningen och kungahuset. Jag hörde att de fram mot slutdagarna diskuterat familjeträdet för drottningens hundar. Kanske började till och med BBC få slut på material?
Även om de senaste dagarna i stort befäst institutionens ställning i Storbritannien, finns visst smolk i den rojalistiska bägaren. En del av kung Charles’ välden sägs vilja blir republiker, och visst blir det svårt för honom att efterträda sin ikoniska moder. Kanske är det, efter en lämpligt vördnadsfull sorgeperiod, naturligt att vid denna historiska milstolpe tala om den konstitutionella monarkins ställning och berättigande.
Både i Storbritannien och Sverige brukar även monarkister medge att det är något apart med att ärva statschefsrollen. Republikanerna, å sin sida, ser detta som en veritabel fläck på det demokratiska banéret, en symbolisk erinran om historiens svavelosande klassförtryck, eller i varje fall som ”väldigt omodernt”, för att bruka den mer samtida svenskans kraftord.
Men ja, ja, säger monarkisterna, gå på, du, om dina abstrakta ideal. Må så vara att det är svårförsvarbart rent principiellt, men den konstitutionella monarkin fungerar, och folk gillar den. De mest framgångsrika demokratierna i Nordeuropa är också de som tenderar att ha kvar sina kungafamiljer – Storbritannien, Skandinavien, Nederländerna.
Själv är jag skeptisk till att ge republikanerna rätt ens på det principiella planet. De tycks anta att i en demokrati bör allt skötas demokratiskt, eller mer specifikt, att en demokrati blir en bättre demokrati om man demokratiserar allt fler delar av den. Ungefär som om korv stroganoff blev en bättre korv stroganoff om man bara använde mer korv.
Jag tänker tillbaka på drottningens begravning och funderar på vad jag egentligen sett. En storslagen uppvisning, på sina sätt smått bisarr, såklart, med hästar och präster, talmän och ministrar, juveler och adelsmän och kungligheter och gud vet vad. Det symboliserade något, inte folkstyre, absolut inte, utan en gemensam historia: Ett under årtusendena organiskt framvuxet virrvarr av roller och institutioner. Som en engelsk trädgård, fri, excentrisk och charmig och om än något underlig.
”Demokrati” i den vidare mening som vi borde vurma för, handlar inte blott om passion för rösträknandets mekanik. Det vi värdesätter (eller borde) är något mer komplext, nämligen den säregna kombination av liberala, demokratiska, stabila institutioner som vuxit fram i vårt och ett relativt fåtal andra samhällen genom historien. De demokratiskt valda församlingarna är absolut en central beståndsdel i desamma, men det är också fria domstolar, en konsekvent ordningsmakt, en okorrumperad byråkrati och en opolitisk försvarsmakt.
Därför är det också helt naturligt att våra olika institutioner kan och bör symbolisera en rad olika värden, inte bara ”demokrati” i ordets snävaste bemärkelse. De kvarvarande europeiska kungahusen har på ett jämförelsevis pålitligt sätt producerat värdiga statschefer höjda över dagspolitikens larm. I detta ljus framstår de som respektabla beståndsdelar i samhällsordningar att vara stolt över, snarare än en antikverad lösning att pliktskyldigt rodna över för att få behålla lite pompa och ståt.
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.