Från kriget i Ukraina kommer fortsatt hjärtskärande bilder. Rysslands anfallskrig har visat hur snabbt invanda föreställningar kan ställas på ända, och utöver medlidande och solidaritet med ukrainarna, måste vi också analysera hur vi hamnade här.
Ett perspektiv, nyligen framfört i The Economist (11/3) av ansedde statsvetaren John Mearsheimer, är att Rysslands handlande helt enkelt är ett uttryck för de orubbliga maktbalanslagar som styr internationella relationer. Grundtesen i Mearsheimers och likasinnade realisters katekes är att den internationella arenan består av stater som ytterst bryr sig om sin egen säkerhet, och agerar för att begränsa andra staters förmåga att hota dem.
Märk väl, förmåga, inte intentioner. Den reella styrkebalansen stater emellan är segdragna fakta, påpekar realisterna, som i gemen förändras genom långsam ekonomisk, teknisk och militär uppbyggnad. Intentioner, å andra sidan, kan felbedömas, skifta som vinden, och med diplomatisk skicklighet döljas. Den som sätter sin tilltro till andras goda vilja råkar förr eller senare illa ut, helt enkelt, och kloka statsmän spekulerar inte i intentioner utan måste vara redo för det värsta.
Enligt denna syn reagerar Ryssland alltså rationellt, i ljuset av geopolitikens krassa lagar. En långtgående Nato-expansion och Ukrainas västvänliga säkerhetspolitik har eroderat den militärstrategiska buffertzon som Östeuropa tidigare utgjorde, och försvagat Rysslands säkerhetsposition. Väst har på eget bevåg tvingat in Ryssland i ett geopolitiskt hörn.
Det finns korn av sanning i denna analys. Natos utvidgning var en viktig fråga redan när Tysklands återförening förhandlades. Vida omtalade är USA:s utrikesminister James Bakers ord till Michail Gorbatjov i februari 1990 att Nato inte skulle utvidgas ”en tum österut”. Citatets exakta innebörd och vikt är omtvistade, men att diskussionen ens fördes visar på dess strategiska betydelse. Oavsett utvidgades Nato successivt, fram till kulmen nåddes vid Bukarest-konferensen 2008 då Georgien och Ukraina annonserades som framtida medlemmar.
Själv tror jag dock inte att vi kan gå med på realisternas argument, även om det ska erkännas att Natos utvidgning kanske kunde skett med större fingertoppskänsla och försiktighet. Problemet är att realisternas tolkning av kriget i Ukraina, liksom av utrikespolitik generellt, förbiser den inhemska politikens betydelse, i det här fallet Rysslands politiska utveckling sedan 1990.
Stater är inte enkom säkerhetssökande, rationella agenter på ett globalt schackbräde. Inhemska politiska institutioner och ledarskap spelar roll. Det är därför Putin bär det tunga moraliska ansvaret för den pågående tragedin, och inte förminskas av de geopolitiska omständigheterna. Efter Sovjets fall fanns en öppning för Ryssland att gradvis bli en del av den västliga gemenskapen snarare än att leva i ständig spänning med den.
Ryssland, och framför allt Putin, valde en annan väg. I en radiodokumentär på BBC beskrev nyligen Rysslandkännaren Steven Lee Myers hur Putin kunde skrivit in sig i historieböckerna som en stabiliserande och skicklig ledare, om han lämnat politiken efter sin andra ämbetsperiod 2008. I stället hårdnade hans grepp om statsapparaten, liksom hans aversion och avståndstagande mot västmakterna.
En nyplanterad demokrati rycktes upp med rötterna. Det går inte att skaka av sig känslan att vi under annat ryskt ledarskap kunde fått uppleva en vidgad europeisk gemenskap i stället för brutala maktanspråk och krigets fasor.
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.