Sedan i måndags är det lite lättare att minska tiden mellan brott och straff för den som inte kan hålla fingrarna (mer korrekt; handen) borta från sin telefon – trots att hen sitter bakom ratten. Det är numer inte bara ett lagbrott utan något som kan rendera böter på plats. Men ett klandervärt beteende – det har det alltid varit.
Det är rimligt att det ska vara så oacceptabelt av samhället att det är straffbart när bilförare uppenbart brister i fokus, liksom att det ska vara möjligt att bötfälla den enskilda direkt.
Men det är ändå intressant att det ska behövas. Generellt sett är det väl knappast önskvärt med detaljreglerande regelverk; risken finns att kryphålen nästan kan bli fler och kriminalisering är ändå en frihetsbegränsning. Samtidigt tycks ibland utvecklandet av regelverk, och tillämpningen av dem, ligga hopplöst efter. Ibland är det dock den (lagstiftningen) som sätter standarden för att förbättra normen. Förbudet mot barnaga nämns ofta som exempel på attitydförändrande reglering. Kanske kan en hoppas på samma beträffande rattsurfandet.
För visst är det märkligt att, några säkra siffror finns knappast, åtminstone en rejäl andel av de bilister åtminstone jag stöter på dagligen alltså beter sig på ett sätt som är direkt olagligt och straffbart. Och att det tycks accepteras. Trots att regeln om att det är förbjudet att hålla kommunikationsutrustning i handen medan du kör gällt sedan i februari ser jag dem (rattsurfarna) passera övergångsställen i tätorter med telefonen tryckt mellan axeln och örat. Jag ser dem med ögonen flackandes mellan vägen och skärmen i strax-under-bötesnivå-hastigheter på motorvägen. Jag ser dem automatiskt sträcka sig efter telefonen när de väntar på grönt ljus och sedan, inte alltför sällan, irriterat gestikulera åt tutande medtrafikanter längre bak i kön när de missat sin slot. Jag ser dem tyvärr mindre sällan istället stanna till för att göra vad som nu kräver mobiltelefonens hjälp.
Den är ju ett utmärkt hjälpmedel, mobiltelefonen. Också i bilen, inte bara för att kunna bli nådd av förskolan eller annat som kan brådska. Få använder sig väl av en vägatlas nuförtiden, när vägbeskrivningen kan serveras med uppdateringar om vägarbeten eller andra hinder. Men det är knappast för att hitta rätt som de flesta fingrar på skärmen medan de kör bil. Och det måste ändå anses makalöst att så många anser sig kapabla att inte bara föra fram ett tungt fordon i hög hastighet där en ska parera både medtrafikanter och oförutsedda händelser – och ändå anser sig kunna ha sitt fokus i det virala. Oavsett lagstiftning.
Det hade allt varit önskvärt om reglerna inte behövdes, om respekten för andras väl och ve faktiskt var större. Men när det nu inte är så är det ändå rimligt att den som utsätter andra för så stora faror faktiskt på ett omedelbart sätt kan få känna på konsekvenserna i form av kostnader (istället för att lägga andras liv på sitt samvete). Kanske den som tog ett viktigt samtal från förskolan, slängde ett öga på mailen eller scrollade nyhetsflödet menar att det var ett bra beslut, och kommer gruffa för att det blev dyrt när en polis ögnade långt in i förarsätet. Eller, så kanske de helt enkelt hackar i sig straffet. Håller fokus lite mer rätt på ratten i framtiden. Kanske de till och med skäms en aning.
En får hoppas det. För vi är många som vill fortsätta kunna få det där viktiga samtalet från förskolan – och inte från polisen.