”Måste jag?” frågade klienten sin PT (personliga tränare) som stod bredvid mig på gymmet häromdagen. Det verkade vara ett tufft pass. För varje övning som föreslogs suckades högljutt. Trots att, får väl antas, det utmanande är avsikten med att betala någon för att vara en spark i baken.
Att ta hjälp för att komma tillrätta med sin hälsa är utmärkt. Liksom att ta hjälp överlag – även för de arbetstillfällen som skapas. Men det förflyttar ju inte ansvaret för att se till att jobbet blir gjort.
Dylikt är dock en tendens i samhället som skaver. Som när bråk mellan barn i skolan blir en uppgift för lärarna att komma tillrätta med – snarare än föräldrarnas. Eller när det år efter år kan konstateras att allt fler vårdnadstvister slutar i domstol. Och kommentarerna i nyhetsinslag kring det höjda barnbidraget handlar om en chans till fylligare sparande eller en ny cykel.
”Allt fler styr och kontrollerar – allt färre gör själva jobbet” – skrev statsvetaren Patrik Hall på DN Debatt förra veckan. Hans analys av statistik kring offentliga organisationer är att gruppen med formellt ledarskap växer i större utsträckning än övriga funktioner. Om det nu är bra eller dåligt beror givetvis på en rad olika faktorer. Men något säger det. Tydlighet kring ledning är nu viktigt, men förutsätter att det finns någon att delegera arbetets utförande till – som också är beredd att ta det uppdraget. Och, åtminstone i teorin, med ett visst mått av frihet (oförmåga att påverka sin egen arbetssituation beskrivs till exempel ofta som en riskfaktor för negativ stress).
Men att vara fri att ta egna beslut kommer ju med ansvar. Det är inte alltid så lätt och kräver inte så sällan lite jävlar anamma – eller det nymodigare begreppet ”grit”. Och visst kan man (använda sina pengar för att) lämna besluten till någon annan. Då få man också vara beredd att ta konsekvenserna. Hoppa när tränare säger hoppa. Gå i den skola kommunens tjänstemän bestämt. Se en rejäl bit av lönen gå till en skatt som fyller på välbeställda småbarnsföräldrars sparkonton.
Det förvånar mig varje gång möjligheten att själv välja och själv aktivt agera framställs som något problematiskt, eller till och med negativt. Jobbigt kan det så klart vara. Men alternativet är oändligt mycket jobbigare.
Nu har vi massvis av frihet i dag. Som väl är. Men det krävs aktivitet för att inte gå mot ett samhälle där medborgarna tillåts, och väljer att, bli allt mer passiva.
”De stigande förväntningarnas missnöje” är sannolikt ett klassiskt citat för att det tycks gälla än. Ansvarsövertagande av staten kommer knappast göra någon nöjdare – eller skapa incitament att själv se till att bli det. Men värre är att de behov som är fullt rimligt att finansiera – och ta ledarskap för – med gemensamma resurser så som ett pålitligt rättssystem, reell löneutveckling för lärare och en okomplicerad assistans för den som faktiskt är oförmögen att klara sig själv riskerar att begränsas.
Det finns relationer som är skadliga och irreparabla och där enda sättet att komma vidare är att släppa in staten för att bestämma. Det finns konflikter mellan skolelever som kräver aktion från lärare, rektor och trygghetsteam. Det finns barn vars uppväxt kan bli tryggare, bättre och hälsosammare med hjälp av bidrag. Men det finns också väldigt mycket som kan åtgärdas på egen hand. Med lite jävlar anamma – eller en spark i baken.
Vi kan hoppa bara för att vi själva bestämt oss för att se till att kroppen ska hålla – eller för den delen för att se ut på ett visst sätt. Vi kan betala någon som säger vad vi ska göra för att komma dit. Men jobbet är upp till oss.
För vi måste väldigt lite om vi värnar lyxen av att vara fria.