De senaste veckorna har hundratals klimataktivister blockerat några av södra Englands tyngst trafikerade farleder. Deras taktik är lika enkel som effektiv. De sätter sig helt sonika ned på motorvägar och vägrar att flytta på sig. Under banderollen ”Insulate Britain” (”isolera Storbritannien”), kräver de att staten omedelbart bekostar nyisolering av Storbritanniens allmännytta, och sinom tid av landets övriga bostäder, för klimatets och den sociala rättvisans skull.
I en videosnutt på dagstidningen The Times’ hemsida kunde man nyligen se en kvinna gråtande böna och be om att få passera för att besöka sin gamla mor på sjukhuset. I en annan video kunde man se ett gäng robust byggda bilförare tillsammans med ambulanspersonal lyfta undan de vägsittande, enligt uppgift för att bereda väg för en ambulans på utryckning.
Det är sannerligen svårt att känna någon sympati för de som protesterar efter att ha sett de videoklippen. På många sätt är demonstranterna goda representanter för vår tid, besjälade av till lika delar god vilja, självupptagenhet, och verklighetsflykt.
Det kan såklart vara en bra idé att förbättra isoleringen av landets bostäder. Kanske ska staten också ska lägga skattemedel på det. Och visst har civil olydnad ibland spelat en positiv roll i förverkligandet av de västerländska idétraditionens ideal om lika rättigheter och skyldigheter, och likaså i nationers självständighetskamp. Dock är det svårt ens för den mest snillrike filosof att övertygande försvara dessa vandalers räder.
Demonstranter har för det första inte gjort några ärliga försök att nå ut med sitt budskap med regelrätta metoder. Nog kunde de i alla fall ha prövat de kanaler som laglydiga medborgare, med lika brännande politiska övertygelser som de, får hålla till godo med. Det vore inte för mycket begärt, tycker man.
Oblygt hänger man sig i stället tvärt och direkt åt extrema handlingar som berövar tusentals människor rätt att röra sig fritt, åka hem, ta sig till jobbet, eller vad än de nu höll på att göra när dessa västklädda bohemer plötsligt uppenbarade sig i deras väg.
Klimatförändringarna ställer självklart moraliska krav. Men diskussionen om resursfördelning och prioriteringar rymmer många uppfattningar. En analys av ett större brittiskt isoleringsföretag uppskattade kostnaden av Insulate Britains förslag till 18 miljarder pund (cirka 215 miljarder svenska kronor). Som jämförelse uppgick Sveriges totala bistånd till miljö, klimat och energi till nio miljarder svenska kronor år 2019. Här finns grund för en fruktbar debatt om effektiv klimatpolitik.
Frågan skulle således göra sig utmärkt i den allmänna debatten. I stället bevittnar vi ett urskillningslöst försök att kortsluta den demokratiska processen. Rent krasst försöker de ju tvinga de folkvalda till underkastelse genom hot om fysiska aktioner mot infrastruktur och andra medborgare. Det kunde kallas terrorism, med undantaget att de ingjuter förargelse snarare än skräck.
Utbredd förargelse, minst sagt. Insulate Britain har lyckats förena ett splittrat land. Stora majoriteter i alla väljar- och åldersgrupper är negativt inställda till dem. Bara 8% tror att deras aktioner gagnar deras sak. Gruppens strategi är med all sannolikhet kontraproduktiv såväl som omoralisk. Och är inte detta självcentreringens mest oförblommerade uttryck, att vara så uppfylld av sin sak, att det undgår en vad man faktiskt åstadkommer?
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.