Det är ingen idé att tro på något, om ni inte hör det från oss fyra tillsammans. Ungefär så sammanfattande Ulf Kristersson läget efter att Alliansen hållit presskonferensen där de fyra partierna bekräftat att de kommer söka ta regeringsmakten tillsammans. Det kan vara värt att påminna sig om det, nu när spekulationerna viner i luften.
Vad händer egentligen med regeringsmakten? Vem blir statsminister? Ja, vi får helt enkelt vänta och se. Det är bara några dagar sedan rösträkningen inklusive personkryssen var färdigräknade och därmed fastställt vilka som kommer väljas in. Ännu har riksdagen inte öppnats efter sommaren, så där sker inget parlamentariskt arbete. De nya ledamöterna har inga kontor, än mindre rösträtt eftersom de inte formellt är invalda ännu. Regeringsbildningen tar tid. Och det kommer fortsätta ta tid. Inte förrän nästa vecka kommer det igång på allvar.
Spekulationerna som sker i medierna nu kan delas in i tre kategorier: Illa dold partipropaganda, grundlösa antaganden och hoppfulla drömmar. Den första kategorin är den värsta. Det är när ”källor” inom ett parti påstår det ena eller andra. Inte så sällan råkar ”källorna” läcka sådant som är till obestridlig fördel för den egna sidan. Ibland är källorna anonyma, ibland inte. Men aldrig objektiva. Ingen kan väl för sitt liv tro att Anders Ygeman uttalar sig om hur C eller L ska agera helt opartiskt? Nej, den illa dolda partipropagandan är ingen idé att lyssna på. De grundlösa antagandena står ofta en del mindre nogräknade statsvetare och analytiker för. De plussar helt enkelt hux flux ihop olika partiers mandat för att få fram en regering. En inte särskilt avancerad gissningslek som av någon outgrundlig anledning brukar sluta med Annie Lööf som statsminister. Inte heller det är särskilt värt att lyssna på. De grundlösa antagandena finns för att fylla TV-tid och tidningssidor. Sedan finns kategorin opinionsbildare och debattörer som lägger fram vattentäta case för att det som råkar vara deras favoritalternativ är den givna vinnaren. Men det är ju bara för att de vill att det blir så. Ibland för att det bäst stämmer överens med deras politiska åsikter, ibland för att det skulle stämma bäst överens med vad de själva gissat på.
Nej, ingen av dessa är riktigt värda att lyssna på. De gamla partiledarna då? De har dragits fram till strålkastarljuset igen. Ulf Adelsohn tycker att Moderaterna ska ta makten. Vad vore väl annars att vänta? Han är ju gammal partiledare. Göran Persson kan dock få ett hedersomnämnande, eftersom han skickligt låtsas tycka/tro att M+KD ska ta makten med SD och att det nu är upp till L och C att bestämma. Vad han egentligen gör är förstås att han försöker sätta extra press på C och L att stödja en S-regering. Även detta genomskådades dock snabbt av den skickligare skolans journalister.
Innan en ny riksdag är på plats finns inget nytt av substans att hämta. Det enda säkra beskedet lämnar partiledarna via sina officiella kanaler som presskonferenser eller debattartiklar. Som Alliansledarna gjorde häromveckan. Deras besked är det enda tydliga som getts efter valet. Allt annat är politisk propaganda, grundlösa antaganden eller hoppfulla drömmar.