Vad är ”bra journalistik”, egentligen? Frågar man ute på redaktionerna lyder nog svaret att den bästa journalistiken ska vara sann, konsekvensneutral och enbart tjäna allmänhetens intresse. Verkligheten ser dock annorlunda ut. Latenta fördomar, aktivism, redaktionernas interna maktspel, rädsla för social utstötning, flockmentalitet, osäkra arbetsvillkor och tidsbrist är högst reella faktorer som riskerar att göra vilket reportage eller granskning som helst till en snyftkavalkad eller stentrist propagandapamflett. Att göra bra journalistik är svårt, kort sagt.
Som om inte det vore nog så får den stackars journalistkåren ständigt kritik i tid och otid. Så även nu. Den senaste månaden har svenska redaktioner rapporterat från den polsk-belarusiska gränsen och diktatorn Alexander Lukasjenkas försök att medelst migranter sätta press på EU (pådriven av Vladimir Putin). Migrationsfrågans moraliska laddning gör att ämnet är komplext att närma sig för många redaktioner (inte bara svenska), vilket Minskregimen är väl medveten om.
I början av rapporteringen framstod det därför som rätt diffust hur och varför alla dessa stackars migranter dykt upp vid den polska gränsen. Att så många medier togs på sängen är oroväckande eftersom Lukasjenka utnyttjat människor och skickat de vidare mot Baltikum och Polen sedan åtminstone några månader tillbaka (om än inte i lika stor skala). Nu gick dyrbar tid förlorad innan den korrekta bilden kunde ges: detta är en attack mot EU orkestrerad av en desperat diktator.
Med tiden har dock mediebilden klarnat. Men SVT (bland andra) fortsätter med nervösa friskrivningar om att ”EU säger att Lukasjenka flyger in migranter”, ”Von der Leyen menar att Minsk bedriver hybridkrig mot Europa”, som vore de partsinlagor i en konflikt där redaktionernas roll endast är att redovisa de båda sidornas ståndpunkter. Har vi inte lärt oss mer av Putins krig i Ukraina?
Ovan kan upplevas som hårklyverier, men är centralt för att inte ge en tum åt diktaturernas försök att påverka vår uppfattning om verkligheten. I bakgrunden spökar förmodligen en rädsla, inte minst inom public service, att upplevas som partisk (en oro som lustigt nog är som bortblåst när det kommer till klimatrapporteringen) och en övertro till att den klassiska journalistiska metoden i sig är tillräcklig för att inte dribblas bort av auktoritära regimer. I fredstid duger den väl. I tider av konflikt riskerar den att bli kontraproduktiv.
Lukasjenkas krigföring är en påminnelse om att den mentala beredskapen ute på redaktionsgolven måste höjas. Vi kan bättre.
Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen.