Det kostar att sitta i regeringsställning är en sanning inom politiken. De som vinner ett val, oavsett vilka det är, kan räkna med att det blir tunga år med svåra avvägningar och ofta svaga opinionssiffror. Det fick regeringen Reinfeldt uppleva under 2006 och 2007 och sittande regeringen befinner sig i ett om möjligt ännu mer ansträngt läge. Situationen för Socialdemokraterna och Miljöpartiet har aldrig varit sämre. De förstnämnda har opinionssiffror var motsvarighet i uselhet inte skådats i modern tid. Miljöpartiet som aldrig varit i närheten av ett regeringsansvar missar sällan ett tillfälle att bevisa just denna frånvaro av politiskt ansvarstagande.
Exempelvis lyckades bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) under en intervju i SR i lördags leverera besked att han kunde tänka sig att tänkt växla en neddragning av ränteavdrag mot en sänkning av reavinstskatten. Alltså att det skulle blir lite dyrare att äga sin bostad, men att man beskattades lite mildare den dag man sålde den. Detta för att få fart på "flyttkedjorna". En bostadsminister ska såklart ha synpunkter på olika delar av bostadspolitiken och beskattningen av bostäder är en central del i frågan. Problemet uppstår när en minister uttalar sig och väljarna tror att det är regeringen han företräder. Den skatteväxling som det spekulerades om är nämligen inte regeringens politiska linje. Mehmet Kaplan berättade vad han själv tyckte. Vilket också finansminister Magdalena Andersson (S) mindre nöjt påpekade efter intervjun. "Ja, men jag har skattefrågorna", var beskedet från Andersson till Dagens Industri.
Tidigare minnesvärda exempel på Miljöpartiets svårigheter att inse hur en regering fungerar, fattar beslut och dessutom är kollektivt ansvariga för de beslut som fattas. Minns Åsa Romson och Gustav Fridolins mindre genomtänkta uttalanden efter den migrationspolitiska uppgörelsen i höstas. En uppgörelse vars politiska delar nu är på väg in i riksdagssystemet för votering och beslut. En gissning är att det inte är sista gången vi får höra ledande miljöpartister förklara att den politik de driver igenom som regeringsparti fungerar illa med den politik de gick till val på. Även om vi förhoppningsvis slipper tårdrypande presskonferenser lär det gnisslas tänder mer eller mindre offentligt.
Det man möjligen kan säga om hela Andersson/Kaplan fiaskot är att det åtminstone var ett tecken på att bostadsministern försöker göra någonting som kan relateras till bostadsfrågan. En mer osynlig fackminister är svår att finna och detta i ett läge när bostadsbristen är mer akut än den varit på länge.