Utifall att någon är osäker: Civilminister Ida Karkiainen är inte nazist. Hon är socialdemokrat, vilket man förstås kan tycka är illa nog men det är trots allt en viss skillnad. Särskilt i en S-regering. Det är en sturmbahnführer i ett vattenglas.
Kanske heilade hon, kanske gjorde hon det inte. En bild säger både allt och ingenting. Och fallet bygger uteslutande på anonyma vittnesuppgifter.
Man kan också påpeka att ungdomen alltid har haft en förkärlek för dramatiska, provokativa uttryck utan att för den delen egentligen stå bakom dem. Är det moget och beundransvärt? Nej, men ungdomar är inte alltid det.
Det enda skälet att jaga på Karkiainen är att alla vet vad S hade gjort om det hela hade gällt en ung minister i en moderat regering. S hade krävt vederbörandes huvud på ett fat och de S-märkta tidningarna hade stämt in i kören. Det höga tonläget S ständigt har mot alla är också det enda som talar för att civilministern skulle kunna tvingas avgå till slut. S verkar ju i princip ha bestämt sig för att gå till val på att vara bålverket mot demokratins undergång och då kanske en diskussion om ministrars eventuella heilande kan bli ett problem.
En annan intressant faktor i sammanhanget är det självklara i att ministern inte har en bakgrund i ungdomsförbundet. Och det kan hon heller inte ha. Ungdomsförbunden är faktiskt sällsynt effektiva på att hålla borta sådant oacceptabelt beteende. Är de oproblematiska? Nej, men de håller vissa gränser väldigt hårt.
Den som vandrar upp genom partiet på det viset är helt enkelt granskad genom den kontinuerliga processen. Visst kan man hela tiden begå nya försyndelser vid sidan av, lex Strandhäll, men det är någonting annat. Partiernas interna gallring är ofta skoningslös och effektiv. Därigenom fyller de en mycket viktig funktion.
Givetvis måste politiken vara öppen även för människor som inte bestämde sig för en politisk karriär när de fyllde 13 år. Men partierna måste kanske bli bättre på att inse att det då föreligger ett visst informationsglapp som kan komma att spela roll.
Även om det hade räddat henne att vara med i ett ungdomsförbund tror jag inte att civilministern önskar att hon hade gjort det. Hon verkar ha haft roligt i sina ungdomsår. Vilket ju är meningen. Vi kan inte bara ha fullblodsproffs i politiken, utan även ett mått av kött och blod. Något annat vore tråkigt.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.