”Klinga mina klockor, var mitt hjärtas slag – dunkla djupet i min källa virvlar i mitt vattendrag!” Benny Anderssons musik – vare sig det är ABBA, musikalepos eller folkviseklangerna i spelmansmusiken, är något av det mest svenska vi har. En perfektion av tillbakahållen livsglädje som exploderar i ett crescendo i takt med att naturen slår ut i full blom. Passande för en försommardag som vår nationaldag den 6 juni. En dag som symbol för Sverige och vår sammanhållning som nation.
Traditionen att fira vår nationaldag har för många känts onaturlig, kanske till och med som exkluderande för icke infödda svenskar, eller som en flört med nationalism. Vi har bara haft en nationaldag sedan 1983. Därför har det tagit tid att bygga upp något som känns självklart för oss att engagerat delta i. Kanske börjar vi närma oss det nu, men än har vi långt kvar till den liga som Norge, USA och Frankrike spelar i därvidlag. Kanske inte så konstigt. För två andra svenska traditioner, som tidsmässigt kringgärdar nationaldagen, är väsentligt äldre och delvis kanske överskuggar den. Dels det årliga firandet av nybakade studenter genom baler, utspring och ”flak-defilering” i städerna, dels vårt högtidliga firande av årets ljusaste tid, midsommar.
Men allt vad vi har av svenska traditioner bör vi värna. För inget förblir vad det var, särskilt om vi inte slår vakt om det som känns viktigt att bevara. Samtidigt kräver traditioner ett rimligt skäl för sin existens, de kan inte bara upprätthållas av princip. Ändå hugger något tag i hjärtat när jag inser att dagens studenter heller springer ut till en hitlåt, än att höja mössan till Hurra! I Studentsångens slutstrof. Har den gamla sången skriven av Prins Gustav, och som sjungits av studenter sedan 1852, blivit obsolet anno 2024?
Numera ses också allt oftare andra flaggor än den svenska vaja i studenttider. I Uppsala häromdagen var kittet mellan studenterna på ett av lastbilsflaken inte att de kämpat tillsammans och examinerats samtidigt från samma skola och samma klass. De som gått i svenska gymnasieskolor, i det svenska skolsystemet, i Sverige. Nej, det var att de alla var av syrianskt ursprung, vilket den gigantiska flaggan lät oss förstå. Är det då fel att känna ett sting av oro, ett stråk av sorg över något som är på väg att gå förlorat? Eller är det bara en medelålders persons oförmåga att se Uppsala såsom det kallas, den eviga ungdomens stad, en plats i ständig förändring?
”Sväva som en svala över sommmaräng, öppna vida horisonter, rör vid varje känslosträng.” I USA är det en självklarhet att patriotiskt fira den 4 juli, och – ”under den amerikanska flaggan”. Varför inte i Sverige? Vår öppenhet inför andra influenser har byggt oss starka över tid. Men vi spretar betänkligt. Någonstans behöver vi hitta en gemensam bas att stå på, för att ens ha en nationaldag att kalla vår. Ett Sverige att kalla vårt. Där alla har sin egen identitet, inom ramen för det svenska. Och det måste nå bortom faktorer som folkbokföring, medborgarskap, socialförsäkringssystem, sjukvård eller utbildning.
Det behöver manifesteras genom fler som engagerat bidrar till ett Sverige vi bygger gemensamt. Som ett frihetsälskande folk som finner lycka i naturens skiftningar, i ljuset som räddar oss från mörkret och med glädjen till en nordisk plätt på jorden som skänker oss trygghet oavsett hur osäker omvärlden ser ut. Med en enande flagga och en nationaldag – som klingar i harmoni, ord och ton. ”Sjung min lycka, sjung min längtan, sjung min ordlösa saknad och min stumma sorg. Och när min oro ständigt växer i en bister tid, så klinga, klinga mina klockar, klangen som ger sinnet frid!”
Ledarsidans krönikör Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.