Konservatismen är trendig bland unga. Det är något kittlande i den meningen. Unga ska inte vara konservativa. Konservatism och trend är varandras raka motsats. Det konservativa ska ju konservera, stå still, vara mossigt och gammalt. Men just den där meningen, att konservatismen blivit trendig igen, syns allt oftare.
Analysen är dock ofta antingen banal eller felaktig. Ibland görs den av en opinionsskribent som alltid varit konservativ, men aldrig trendig och nu hoppas att stunden är kommen. Då kan det avskrivas på kontot för fromma förhoppningar. Sällan har den som förutspår sin egen ideologis trendighet fingret på pulsen.
En annan analys utgår från Greta Thurfjells text i DN härförleden, och ifrån podden Della Q. Men det Thurfjell beskriver är en lek med vissa estetiska ideal, inte någon politisk konservatism. Att det finns en politisk handling i att en kvinna bakar bullar eller vill ha barn är en tanke som faktiskt går på tvärs med hela den konservativa tanken, där det privata inte är politiskt. Della Q är en humorpodd, inte en politisk podd. Att den blivit en symbol för något konservativt är mycket märkligt. Deras stora konservatism verkar bestå av att två av upphovskvinnorna bor på Östermalm och har barn och att ingen av dem är särskilt förtjust i Linnea Claesson.
Det måste väl ändå vara tillåtet? Att erkänna en längtan efter barn är knappast konservativt, utan mänskligt. Att den viljan tycks krypa något längre ner i åldrarna är både positivt och naturligt. En nyhet i somras basunerade ut att fler får barn efter 49. Någonstans måste en motreaktion komma. Det är inte märkligare än att slackern som tagit ströjobb och rest till Asien i fem år till slut tar sig i kragen och blir ingenjör.
I den som ser och analyserar den här tendensen till ”konservatism” ligger alltid en fnysning begravd. Det är knappast med nyfikenhet eller godmodighet den här trenden synas. Den är fel. Vilket i sammanhanget är märkligt eftersom den till synes endast behandlar individuella val. Brukar inte just sådan klåfingrighet avfärdas som… konservativ?
Den stora felaktigheten i analysen ligger dock att den rent politiska konservatismen som växer fram gör det på grund av en trend. Så är det inte: den växer fram av nödvändighet. Till och med Miljöpartiet har i TV-sänd debatt smällt Moderaterna på fingrarna för att den rödgröna regeringen satsat på försvaret. Det är inte för att de är ett konservativt parti, utan därför att försvaret varit kroniskt underfinansierat så länge att till och med ett gammalt pacifistparti fått nog.
Alla rop på fler poliser och hårdare straff är ett svar på en framväxande gangsterkriminalitet som varit främmande för Sverige tidigare. Den måste hanteras med hårdare tag. Att Sveriges gränskontroller är under all kritik, liksom att vi tillät en svårkontrollerad invandring bygga upp parallellsamhällen, är sådant som måste åtgärdas. Det är grundläggande statliga funktioner som behöver fungera. Det är inget som bara kommit på modet.
För övrigt brukar trender beskriva tämligen populära fenomen, och då menar jag inte bara i antalet personer, eller i det här fallet partier, som ansluter sig till dem. Konservatismen ses med djup skepsis och misstänksamhet. Med undantag för små galliska fickor, som Norrköping Tidningars ledarsida, förstås.