Jag står i en skakig tunnelbanevagn, stirrade rakt framför mig, blicken syfteslöst vandrande på pendlarens sätt. Så dras den plötsligt till en stor, rosa reklamskylt. ”Stirrande”, står det med stora bokstäver, ”av sexuell natur är sexuella trakasserier”. En uppmaning följer, rapportera gärna anonymt till Londonpolisen.
I Storbritannien finns sedan ett tag en entusiasm för alltmer inkräktande lagstiftning och myndighetsbefogenheter. Hotfulla affischer på tunnelbanan är ett exempel. Vissa har fått sina åsikter registrerade trots att de inte begått något brott, en påhittad klass av så kallade ”hatincidenter”, att åtskilja från riktiga hatbrott. Och politikerna vill inte vara sämre. Färska lagförslag förbjuder busvisslingar (så kallad catcalling), omvändelseterapi, och ”skadligt men lagligt” innehåll på sociala mediesajter, för att nämna några exempel.
Bakom alla dessa initiativ finns förstås mycket goda intentioner. De reflekterar ofta genuin oro över verkliga problem, och jag tänker härefter anta att du, kära läsare, liksom undertecknad inte är en vän av utåtagerande sexism, homofobi, eller vrickade hemskheter online.
Men ändå. Vi hyser i dag en närmast religiös tro inte bara på att staten borde ge sig i kast med vartenda socialt problem, utan också på att alla problem går praktiskt att lösa med lagstiftning och statsmakt. Detta är en ny idé ur ett historiskt perspektiv. Fram tills relativt nyligen var lagen en mycket begränsad sfär främst relaterad till beskattning, egendom och våld mot person.
Det är begripligt att våra förmögnare, folkrikare samhällen gradvis utvidgat statens mandat. Men jag tro att vi numera i stället hyser en övertro till lagstiftningen som socialt verktyg. Lagen är ett trubbigt, hårdhänt och stelbent verktyg jämfört med social normbildning, den traditionella formen av social kontroll och tillrättavisning.
Många väl menade lagförslag försöker råda bot på fenomen som är otroligt snåriga att definiera på ett rättssäkert sätt. Hur avgör man vad som är ”sexuellt” stirrande? Månne är det stirrande med sug i blicken och putande läppar. Men lika gärna kan det förstås som att en blick på en attraktiv person är brottslig om den sammanfaller med lustfyllda tankar. Bara begreppet tankebrott torde mana till viss försiktighet.
En liknande reflektion kan göras över "catcalling", det vill säga rop och busvisslingar efter kvinnor på stan. Vi vet alla vilka beteenden som avses, i alla fall ytterlighetsfallen. Men vad skulle det innebära att förbjuda dem i lag, som den troliga framtida premiärministern, Liz Truss, föreslagit? Det måste vara en svår uppgift att klassificera utrop människor emellan som acceptabla och förbjudna. Många romantiska dramers spontana kärleksförklaringar och passionsfyllda sista minuten-rop torde falla i onåd. Komplimanger kanske får lov att viskas fram i framtiden.
Själv oroas jag över den entusiasm med vilken staten bjuds in i de komplexa gråzoner som mänskligt spirituellt och socialt liv innebär, för att klyva, definiera och katalogisera saker och ting i en svartvit lagtext. Allt ont, eller omoraliskt, eller ohövligt, eller otrevligt, adresseras inte bäst av statens kalla hand. Denna insikt var förr så självklar att den inte behövde yppas. I dag framstår den närmast som radikal, i sig själv samhällsfarlig. Kanske skulle man stifta en lag mot den?
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.