Det är ju poppis att göra nyvunna insikter till något ”vi måste prata om”. Vilket kan vara väl så viktigt – men just det här är knappast något att kräva någon på politiskt ansvar för. Men väl värt att reflektera kring på en alldeles lagom civil och mellanmänsklig nivå är det ändå.
En ljum försommareftermiddag nyligen tog jag med ett par av mina barn på en utställning i en utomhuspark, Millesgården på Lidingö närmre bestämt. Miljön är betagande och ger möjligheter att ta del av konst och kultur på ett sätt som även den (unga eller äldre) med spring i benen kan uppskatta.
Hem från utställningen kom barnen med en affisch och jag med en massa funderingar.
För att det var en bra idé för söndagsutflykt med (relativt små) barn verkade jag, i alla fall den här eftermiddagen, relativt ensam om att tycka. Jag hade kanske inte förväntat mig en klapp på axeln av mina medbesökare, men heller inte de sura blickar jag fick. Och nej, barnen varken förstörde eller rörde något från utställningen. De varken skrek eller kastade godispapper. Och ja, när de blev för ivriga var jag där (jag hade för övrigt inte ens med mig en telefon att försjunka i). Men visst var det en miljö som barn tar sig an på ett annorlunda sätt än dem som hunnit civilisera sig i större utsträckning. De ser andra saker. Ställer andra frågor. Funderar några extra vändor på vad som ska beställas i restaurangen och leker hellre kurragömma bakom skulpturer än begrundar dem på avstånd. De bidrog knappast till ett lugn, det skulle jag inte påstå. Men att det ska annat än välkomnas med öppna armar och företrädesvis vänliga ord om hur man leker hänsynsfullt har jag svårt att förstå. Det ligger rimligen i allas vårt intresse att även en och annat i kommande generationer ser det som naturligt att ta del av dagens och morgondagens kulturarv. För om framtidens vuxna, med reell frihet, själva ska kunna välja vad de uppskattar och vad de inte vill lägga sina söndagar på måste de ju få en chans att åtminstone vara medvetna om alternativen. Fotbollsplaner, lekparker, lekland, barnteatrar och barnpassning i affären i all ära – att emellanåt presentera barn med alternativ till intressen och sysselsättningar som inte är rakt igenom åldersnormativa är också viktigt.
Parallellen är inte självklar, men den där eftermiddagen fick mig att tänka på de idag omdiskuterade så kallade samhällsklyftorna. En utmaning som givetvis har många bottnar, och där den stängda arbetsmarknaden väl är den djupaste. Men lättare blir det inte när många av oss har svårt för att låta omgivningen vara lite sned, göra lite fel (smaka på vattnet i fontänen eller svara i telefon på bion) för att sen kanske göra lite mer rätt (ta ett glas vatten till lunchen istället och stänga av ljudet) – eller för den delen lära oss ta lite andra vägar (fram för fler biografer med matservering!).
Jag insåg dels hur totalt okonstruktivt mitt eget blängande på dem som pratar för högt på biblioteket är, och hur mycket bättre det är att helt enkelt säga till (om det faktiskt stör). Dels hur illa det skulle vara om vi inte orkar skapa fler gemensamma arenor och tillåter lite trängsel.
De flesta barn exponeras knappast för varierande former av kultur i för stor utsträckning. Dess (kulturens) plats i samhället är dessutom hotad från en rad olika håll och inte minst är den på väg att reas ut när museer, nyheter och musik är tillgängligt utan synlig kostnad för individen.
Jag tycker allt jag gjorde oss alla en tjänst den där eftermiddagen som krattade manegen för åtminstone två individers lite större perspektiv på världen. När jag tänker efter var det nog ändå en klapp på axeln jag hade förväntat mig för min insats.