På många sätt har det över tid växt fram en kultur i Sverige där saker som majoriteten vet är fel, ändå tillåts ske. Vi ser återkommande rubriker om fusk i välfärdssystemen och om korruption i hur information, pengar och makt används. Och flaggor och sjalar som politiska uttryck, i trots mot reglerna.
Det mesta av detta är rent kriminella handlingar och måste förstås bemötas av rättssamhället, d.v.s. lagstiftning som kan avgöra vad som är kriminellt beteende, poliser som förebygger, beivrar och utreder brott. Och domstolar och åklagarkamrar som lagför förbrytarna.
Kulturella fenomen är mycket svårare att komma åt. En kultur växer fram utan skrivna regler, om en tillräckligt stor grupp människor gillar eller accepterar ett mönster av beteenden. Ingen tvingar oss exempelvis att fira midsommar eller sjunga sommarvisor på skolavslutningarna – vi gör det för att det ”hör till”, för att det ingår i den kultur som under långa tider vuxit fram i Sverige.
Vore det så oskyldiga kulturyttringar, skulle vårt land haft mycket mindre spänningar mellan människor och grupper. Nu ser verkligheten tyvärr inte så sockersöt ut. Under en längre tid har en allt större acceptans för normbrytande, om inte rent av olagliga beteenden, uppstått i Sverige.
Huvudskälen är åtminstone två – dels en import av nya kulturmönster genom invandring, där det saknas en given kunskap om eller lojalitet med majoritetssamhällets regler, skattekollektivet och det offentliga. Förstärkt av att nyanlända i årtionden hänvisats till socioekononmiskt svaga områden där de flesta har utländsk härkomst, utan en ärlig chans att fullt ut inkluderas i det svenska samhället. Dels en inhemsk kultur präglad av konflikrädsla, som hindrar många från att säga ifrån fast man ser något som är fel. Parat med en välgrundad rädsla att bli utpekad som rasist. Ofta också av infödda svenskar, som på så sätt dödar en mer konstruktiv diskussion kring frågorna.
Det visar sig i en bristande ork eller vilja att stå upp för samhällskontraktet – att var och en bidrar till det gemensamma med skatt utifrån sina förutsättningar, och i andra änden kan förvänta sig grundläggande men effektivt skydd och service från det offentligas sida.
Hur kan personer kallas till möten med vården och återkommande utebli, utan att det får någon konsekvens? Tid som hade kunnat användas till en annan patient. Stora och växande kostnader för personal vars kompetens inte används, och tolkar, vars dyra timarvode blir förslösade pengar. Nya tider bokas gång på gång och regionen, inte den enskilde, står för notan. Att det ofta är personer som bott flera decennier i Sverige som kräver tolkning till sitt modersmål, förstärker känslan av låt-gå.
Hur kan personer, trots stora behov, tillåtas vägra att underkasta sig insatser från sociala myndigheter? Det leder inte bara till att personalens kompetens underutnyttjas men kostnaden för deras lön kvarstår. Vad värre är, de problem som en gång låg till grund för insatserna växer i allvar och omfång om inga åtgärder blir av. Trots det tillåts många insatser fortsätta vara frivilliga, där utredningar och planer som gjordes blev förgäves. Och de sociala problemen växer.
I en tid av extremistiska vindar och allt hårdare samhällsdebatt, måste laissez-faire mentaliteten bort. Så att vi kan värna om de delar av Sverige som fortfarande fungerar bra, men även om alla utrikesfödda som verkligen vill bli en del av vår gemenskap. Alternativet – fler som lockas till radikala, svartvita budskap. Och det, vet vi, leder bara in i mörkret.
Ledarsidans krönikör Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.