”Äntligen stod prästen i predikstolen. Församlingens huvuden lyftes.” Ja, det är i för sig de inledande meningarna i Gösta Berlings saga, men nej, platsen är inte Värmland för ca 200 år sedan utan en av Norrköpings kyrkor i söndags – där jag lyssnade från min plats bland de övriga sångarna i kören.
Det talades om magiska under och mirakel och att det kanske ofta är i det lilla, i det vardagliga som underverk faktiskt sker. Att det är församlingen, snarare än kyrkans högsta företrädare som till syvende og sist förverkligar det kristna budskapet och leder kyrkan framåt. Även om ledarna finns till hands för vägledning och tolkning, står man sig slätt utan sina medlemmar.
Kloka och hoppingivande ord, tänker jag. Men gäller dessa bara i kyrkans värld? Sannerligen inte, det prästen förmedlade är i högsta grad en fråga om ledarskap i allmänhet och för vårt tidevarv i synnerhet.
Just nu befolkas vår värld bitvis av politiker som skulle behöva både en och annan predikan kring det goda ledarskapet, tolerans och kärlek till sin nästa. Där ivern efter makt har ersatt alla ambitioner att leda för det goda och där folk inte följer av övertygelse utan ansluter av rädsla. Och sådant brukar sällan leda till långsiktig framgång – totalitära regimer har historiskt haft som vana att förr eller senare falla på sin egen orimlighet.
Låt oss hoppas att detta även gäller framåt, i exempelvis Nordkorea, Syrien och Venezuela. Även inom näringslivet är det goda ledarskapet a och o. För att uppnå resultat, långsiktigt hållbar tillväxt och utveckling krävs ledare som lyckas skapa arbetsplatser där medarbetarna trivs och vill bidra.
Ledare som förmår skapa en kultur av gemenskap, där varje persons insats räknas och uppmärksammas. Och som inser att det bara är med hjälp av alla medarbetare som företaget kan skapa riktig framgång, ja, rentav magi! Och ska företagen lyckas med att i framtiden rekrytera dagens ungdomar behöver vi just ledare snarare än chefer.
I ögonen på den framtida arbetskraften är det traditionella chefskapet inte särskilt attraktivt, varken att ha som roll själv eller att underordnas som anställd. Synen på ledarskap präglas istället av delaktighet och inkludering. En sund företagskultur och hållbar tillväxt, såväl socialt som ekologiskt, är hygienfaktorer.
De ledare som förstår att konkurrera med möjlighet att påverka sitt arbete, uppskattning för vars och ens insatser och frihet under ansvar – hellre än lön och status – har goda chanser att lyckas. Chefer som tonar ner sin egen makt till förmån för gruppens utveckling kanske också blir de som får bevittna ögonblick när verksamheten tas till en ny nivå, eller när gruppen övervinner hinder och utmaningar man inte trodde var möjligt. Troende eller ej, visst känns det lite magiskt att tänka på en värld befolkad av ledare som går i samförstånd och visar vägen till bättre tider – inom politik, näringsliv eller det civila samhället.
Och den tanken kan ännu bli sann, för undrens tid är som bekant inte förbi!