Precis när många i kommentariatet börjat räkna hem en valseger för vänstersidan publicerades mätningar från både Novus och Demoskop som ger högersidan i svensk politik övertaget. I Demoskop är Liberalerna för första gången på två år över spärren, medan Miljöpartiet ännu harvar på under fyra procent.
Valrörelser handlar förvånansvärt mycket om momentum. Det var sant när Allians för Sverige dundrade igång sitt maskineri på allvar 2006 och det var sant för dåvarande Folkpartiet 2002. Eftersom jag själv arbetar på Kristdemokraternas riksdagskansli har jag personlig erfarenhet av vad momentum kan göra för ett parti efter förra valrörelsen. Att gå till semester efter en SCB-mätning under tre procent och en Almedalsvecka där allt journalisterna frågade om var hur vi skulle klara spärren, till att se en partiledare sopa banan med resten i varenda debatt är en stämningshöjare som sprider energi och glädje genom en hel organisation. Det förändrar också mediernas bild av partiets samtliga företrädare, de får prata framgång och partiets politik. Allt lyfter av sig själv. Det blir roligt att arbeta, och folk röstar (faktiskt) på en vinnare.
Den effekten tar nu Johan Pehrson med sig in i valrörelsen och ett helt parti med honom. Det är en imponerande bedrift som nog få trodde skulle vara möjlig, när han tog över. Men den jovialiske örebroaren har överraskat. Märk också hur glada övriga högerpartier är över L:s framgångar. Motsvarande omtanke finns knappast i fuskbygget på vänstersidan.
Miljöpartiet har suttit i regering tillsammans med S i sju år. Det första partiet som gjort så sedan 1957, då Centerpartiet lämnade koalitionsregeringen med Tage Erlander. Hur tackar då S för detta långvariga stöd och samarbete? Partisekreterare Tobias Baudin får den direkta frågan om S-väljare ska hjälpa MP, men svarar blankt nej, han vill istället att alla ska rösta på S.
Denna tjuriga attityd är ett problem för socialdemokratin. De vill ha makten och härligheten, och surnar till så fort någon kommer i vägen. De har också en omöjlig ekvation att hantera. Inga frågor är visserligen heliga för det partiet, men Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är oförenliga storheter, som alla visat att de varit villiga att fälla S-regeringen.
Magdalena Andersson får nästan aldrig frågan på vilket underlag hon kommer bilda sin regering. Inte heller vilken politik den kommer bedriva. Men det borde hon få. Hon har inte lyckats att få igenom en enda budget, något även hennes företrädare misslyckades med vid två tillfällen. Inte heller kan de hålla sina löften. Av Januariöverenskommelsens 73 punkter är bara 16 genomförda enligt Timbros Reformbevakaren. Så dåligt facit är det få regeringar som haft.
Frågan om arbetsmarknadspolitiken ska dikteras av V eller C ger stora skillnader. Liksom om det är S egen flyktingpolitik som gäller, eller om de ska ta fram en ny gymnasieamnesti för att blidka MP? Kommer skogsägare att skyddas från inskränkningar i äganderätten, eller ska de blott vara förvaltare åt Bolunds och Stenevis fantasier? Detta är frågor som behöver besvaras av vänstersidan.
Till höger ser läget bättre ut än på länge.
Henrik Hall är handläggare på Kristdemokraternas riksdagskansli och borgerlig skribent.