I dag är vägen från jord till bord ofta lång. Frukt och grönt kan importeras från södra Europa eller Afrika. Köttet kan komma från andra sidan jorden. Av lammköttet, som många vill ha till påsk, importeras omkring 70 procent.
Inte ens klassiska svenska varumärken är längre nödvändigtvis tillverkade i Sverige. Arla producerar Huhållsost och Åseda gräddost i Danmark. Slotts senap görs i Polen.
Sverige är på pappret bara självförsörjande på socker, morötter och spannmål. Men vi bör inte stirra oss blinda på exakt vad vi har en 100-procentig försörjningsgrad av. Potatis, mjölk, ägg och mycket annat finns det gott om. Samtidigt är även de matvaror som produceras här beroende av insatsvaror från utlandet, som drivmedel och maskindelar.
De långa och många kedjorna som ska fungera för att vi ska få mat på bordet är känsliga. Det märks på flera sätt nu när coronapandemin rubbar den vanliga ordningen. Det tydligaste tecknet på sårbarheten är att en del länder stryper exporten av livsmedel, för att säkerställa den egna tillgången av mat. Stora livsmedelsexportörer som Kazakstan och Vietnam har infört begränsningar. Ryssland överväger det.
Men även förändrade förutsättningar för arbetskraft att röra sig över gränser påverkar. Uteblir de utländska säsongsarbetarna står tomaterna i Spanien, sparrisen i Frankrike och jordgubbarna i Sverige obärgade.
Dagens livsmedelsförsörjning är också oerhört beroende av ett fåtal förädlingsanläggningar. Från att det fanns hundratals sockerbruk i Sverige finns nu ett – Örtofta i Skåne. Sveriges helt dominerande uppköpare av spannmål, Lantmännen, har ingen kvarn norr om Mälaren. Och nästan all jäst i Sverige och Norge kommer ifrån Jästbolagets anläggning norr om Stockholm.
Det finns bara ett fåtal slakterier, mejerier och lager. Alla är specialiserade och effektiva. Men slås en ut påverkas hela livsmedelskedjan. Ett svårt coronautbrott på ICA:s centrallager i Västerås vore nog en katastrof för landets matförsörjning.
Grejen med livsmedel är att människor – och därmed samhället – inte fungerar utan det. Utan mat ingen civilisation.
Att livsmedelsbrist innebär oroligheter gör att många av världens länder ser om sitt jordbruk. Och de nationer som saknar goda odlingsförutsättningar har under senare år köpt på sig mark utomlands.
Att hålla jordbruket igång för den dagen krisen kommer innebär samtidigt att det lätt blir överproduktion, som avsätts på världsmarknaden. Många av de livsmedlen har vi glatt köpt i Sverige under senare år och monterat ner vår egen livsmedelsberedskap, som var välutbyggd under kalla kriget. Men priset för strategin kommer i kristid, när en del butikshyllor riskerar att gapa tomma.
Edvard Hollertz är politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån.