Jackie Arklöv, dömd till livstids fängelse för hans delaktighet i Malexandermorden, fick i juni bifall på sin ansökan om att hans livstidsstraff skulle omvandlas till ett tidsbestämt straff. Om inte ens Arklöv, som förutom polismorden i Malexander också dömts till åtta års fängelse för grova brott mot folkrätten under hans tid som legosoldat på Balkan, är det tydligt att livstidsstraffet bara är en symbolisk handling. I praktiken sitter ingen inne livet ut.
Torgny Håstad, före detta justitieråd i Högsta domstolen, har utförligt argumenterat för livstidsstraffets avskaffande på DN Debatt (14/7). Håstad menar att eftersom livstidsstraffet inte är ett egentligt livstidsstraff, utan snarare en symbolisk markering till synes ämnad att kortsiktigt tillfredsställa målsägandena och allmänheten, bör det avskaffas.
Livstidsstraffet, som det ser ut nu, är en onödig utgiftspost som kostar både i pengar och tid när byråkratin återkommande måste hantera fångarnas ansökningar om omvandling till tidsbestämt straff. Dessa ansökningar sker så gott som årligen efter de första tio åren.
Håstad menar att en bättre lösning vore att låta domstolarna i första omgången arbeta med en straffskala för mord på 10-40 år, men inte livstidsstraff. Och att när två tredjedelar av straffet avtjänats, som idag, pröva om villkorlig frigivning ska vägras på grund av risk för återfall i kriminalitet eller misskötsel under fängelsevistelsen.
Undertecknad instämmer i Håstads kritik av livstidsstraffens nuvarande dysfunktionalitet. Det är dyr symbolik som i nuvarande form vore bättre att avskaffas. Om ett livstidsstraff praktiskt taget aldrig blir ett livstidsstraff finns det ingen anledning ha det kvar, förutom för att (på falsk grund) behaga det allmänna rättsmedvetandet som i mångt och mycket föredrar tuffa tag i kriminalpolitiken.
Men om meningen är att lagstiftningen närmare ska reflektera det allmänna rättsmedvetandet är inte svaret att ha ett slags låtsas-livstidsstraff, och inte heller att avskaffa livstidsstraffet till förmån för enbart tidsbestämda straff. Det vore snarare göra livstidsstraffet till ett straff som faktiskt är på livstid.
En annan lösning för att undvika ständigt återkommande omvandlingsärenden, med de kostnader som de oundvikligen innebär, vore att låta ett avslag gälla en längre tid i stället för att tillåtas år efter år. Likt hur exempelvis ett avslag på en asylansökan gäller i fyra år. Visst bör det finnas möjlighet till omvandling i särskilda fall, men bättre vore om en beviljad omvandling vore undantaget snarare än regeln.
Varje samhälle måste bygga sitt rättssystem utefter sina unika omständigheter. Sveriges rättssystem är i mångt och mycket fortfarande utformat efter omständigheterna som rådde under den senare hälften av 1900-talet, där vi hade möjlighet att inta en mjukare position gentemot kriminalitet utan nämnvärda risker. De omständigheterna finns inte längre kvar, vilket senare års explosion av brutalt gängvåld är ett tydligt tecken på. Vi har helt enkelt inte råd att fortsätta bära silkesvantar. Livstidsstraffet måste bli ett riktigt livstidsstraff i mycket fler fall.