Enligt tidsskrften Time var förra årets person ”de som bryter tystnaden”, närmre bestämt #metoo-rörelsen. I Sverige handlar det om tiotusentals kvinnor som i gemensamma upprop och samlande hashtags aktivt har tagit ställning mot och med egna erfarenheter belyst de problem som finns med kvinnors utsatthet för sexuella trakasserier. Debatten har sedan kommit att spreta, någon definition om vad som egentligen är en ”metoo-problematik” finns ju inte. Det är rimligt att så sker, och även om bredden så klart kan försvåra ett samlat grepp för att faktiskt agera för en förändring framåt är det inte en fråga att ducka för.
Att frågor som tidigare viftats bort, ignorerats eller varit för obekväma att ta tag i nu ageras på är bra. Den som förväxlat social acceptans med legitimering kan givetvis ha ett jobbigt läge. För det faller ingen skuld på annan än den som faktiskt betett sig illa. Mycket av det som kommit upp i ljuset bör hanteras politiskt, inte minst genom att presentera de åtgärder som krävs för att de handlingar som är möjliga att lagföra också blir det. Liksom när och hur människor ska pekas ut på plattformar med spridningspotential.
Men det tar ju inte riktigt slut där. För många har effekterna blivit än större än att granskas av polis eller Diskrimineringsombudsmannen. Och de drabbar inte bara de som anklagas för olagligt, olämpligt eller ohyfsade beteenden. Beröringsskräcken idag är enorm.
Det ska den ju ibland få vara och att ta ställning kan vara väl så viktigt. Men sociala domstolar är svåra saker att hantera. Viss dubbelbestraffning kan ju justeras, förlorar någon till exempel arbetet på grund av att vederbörande begått ett brott kan det förmildra straffvärdet. Men en som har avtjänat ett straff, eller friats av en domstol, ska ju som utgångspunkt betraktas som oskyldig. Så fungerar det inte riktigt idag. De flesta anser det nog rimligt att den som straffats, eller misstänks, för brott mot barn kan förhindras att jobba i skolan. Få skulle uppskatta att en person som misstänks för förskingring hanterar deras pengar. Den med betalningsanmärkningar har svårt att få en styrelsepost.
Men kan fartdårar presentera vädret i TV? Kan den som utretts för ringa narkotikabrott ändå vara en excellent mäklare? Kan den som utreds för skattebrott vara trovärdig nog att lyssnas på när det gäller marknadsföring? Sannolikt. Och goda vänner, uppskattade kollegor, älskade barn och bra föräldrar kan de givetvis också vara.
Representationshets och strävan efter identifikation är en variant av samma problematik. Vi är snabba på att kategorisera – men få som egentligen trivs däri. Men frågan många bör ställa sig är ändå när en människas agerande är så klandervärt att det spiller över på hela dess person.
Ganska sällan, skulle jag egentligen önska. Få av oss är felfria. Och som företag, institution eller företrädare behöver man också ta ställning till vad som fläckar ett förtroende mest. Det finns givetvis undantag, många till och med. Men avsaknad av misstag är en utopi, och viktigare än att inte göra dem måste alltid vara att göra rätt, när det blivit fel.