Ordet digitalisering, jag hör och ser det överallt just nu. I mitt jobb blir jag dagligen påmind av företagare, trendspanare och annat folk som förstår sig på framtiden om att vi befinner oss i en världsomspännande förändringsvåg. Från det postindustriella eller informationssamhället till det digitala, uppkopplade samhället. Datorerna är redan idag en grundförutsättning för att vårt samhälle ska fungera. Framöver väntas robotar ta över 85-90 procent av jobben som vi människor utför idag.
Visst låter det lite skrämmande? Var får vi, små själsdrivna människor plats i denna rationella värld av ettor och nollor? Mitt svar måste bli att vi självklart har en plats, en viktig och avgörande plats. Det är det mellanmänskliga som blir kvalitet, lyx och det åtråvärda. Datorer och robotar blir, om än alltmer närvarande och komplexa, trots allt även framåt bara verktyg i en värld skapad och präglad av människor. Så måste jag tänka, inte bara för att jag vill tro positivt på framtiden, utan för att jag annars i någon mening faktiskt slutar att vara människa. Det förstod redan grekernas Protagoras – människan är alltings mått!
Hur positiva vi än vill vara till framtiden och denna omvandling, så för den med sig verkliga utmaningar. Jobben som blir färre, kommer att ersättas av nya som vi ännu inte känner namnet på. Så hur ska människor planera för att kunna ta dessa jobb? Möten mellan människor kommer att bli det man väljer till. Hur verkar vi då för att skapa fler mötesplatser för människor i samhället? Så att det blir lätt att träffas, mellan generationer, samhällsgrupper och i olika intressegrupper. Och hur kommer det att bli i Norrköping?
Min övertygelse är att vår stad sitter med ett riktigt trumfkort i framtidens kortlek! Någon som känner igen trivselsta’n? Stolta stad? Begrepp som vittnar om en kultur, en själ som på något sätt definierar staden här, ett slags socialt kitt. För efter att ha bott på andra platser i nära två decennier kan jag säga att det är något visst med den här platsen. Kanske är det ett resultat av historiska upp- och nedgångar och tidigare samhällsomvandlingar? En sammanhållning på stadsnivå.
Som ny-återinflyttad kunde jag aldrig gå på spårvagnen med min lille son utan att någon nyfiket kom fram. Det småpratas i kön till kassan, det ges spontana köpråd i klädbutiken – av andra kunder, alltså. På restauranger och caféer ges service som får en att känna sig utvald. När företagen bjuds in så kommer man och deltar engagerat i arbetet för stadens och näringslivets framtid. Det jag upplever är en slags tyst, men ändå tydlig överenskommelse om att vi alla hör ihop och delar kärleken till platsen, staden, själen som är Norrköping. Och viljan att skapa framtiden här, tillsammans.
Inser ni vilken tillgång vi har i det? När mötet människor emellan kommer att bli alltmer efterfrågat och åtråvärt, har ju vi redan sedan länge tränat upp vår förmåga att se, möta och hjälpa varandra. Det är inget dåligt ess att plocka fram ur rockärmen i framtidens globala race. För det mänskliga vinner alltid i längden!