Gör de smarta telefonerna oss dummare? Ja, i den mån de gör oss bekvämare. Vi lutar oss tillbaka och tar in stora mängder information, men hur noga är vi egentligen med källkritik och faktagranskning?
På många sätt är skärmmediernas makt stor. The Economist (14/4) skriver att Tysklands mjuka makt har ökat – genom tysk television. Tidigare bestod tysk tv av torra dokumentärer vid sidan av kriminalare och sentimentala romantiska dramaserier. Men det har på senare tid ändrats. ”Weissensee” och ”Deutschland 83” är två exempel som blivit populära både i hemlandet och utomlands. Omvärlden tycks älska dessa östtyska dramer och 2017 gick Tyskland om USA som världens mest respekterade land – mycket tack vare att Tyskland nu anses vara ”sexigt”, om man får tro The Economist.
Samtidigt finns det faror med tv-mediets fängslande charm. Propagandakanaler som ryska RT (Russia Today) bryter in i vår digitala samtid och utnyttjar det faktum att det ofta kan gå fort men fel när vi sprider nyheter i våra sociala nätverk. Ett rykte från ”ett alternativ till den västliga nyhetsagendan” (som den statliga ryska nyhetstjänsten Sputnik News säger sig vara) blir spritt av många och därmed en sanning.
Det var Harvardprofessorn Joseph Nye som genom boken Soft Power (2004) myntade begreppet mjuk makt. Han menar att ”den bästa propagandan är inte propaganda” och att ”trovärdighet är en sällsynt råvara” i vår snabba informationstid. Det ligger mycket i det, vilket vi ständigt måste ha i bakhuvudet när vi surfar oss igenom samtiden.
Men det finns motvikter och det har blivit trendigt att granska. Förutom Näringslivets medieinstitut finns forskaren Emma Frans som har prisats för sin faktakoll i Svenska Dagbladet. Och senast har SVT hakat på trenden och faktagranskar via faktiskt.se – ett samarbete SVT gör med SR, DN, SvD och KIT.
I förra veckan kom också nyheten om att EU-kommissionen vill se ett oberoende nätverk av faktagranskare på nätet för att motverka falska nyheter och desinformation (SR 26/4). Gott så, men vem är den som håller i facit? Kan en människa någonsin vara ”oberoende”?
Det viktigaste är att varje enskild person är källkritisk i sin vardag, utan att för den delens skull misstro allt. Frågan om faktagranskning är aktuell. Ett färskt exempel är att fackförbundsorganisationen LO i sin valfilm säger att Moderaterna vill ta bort fasta anställningar och sänka ”vanligt folks” löner. Det här granskades sedan av faktiskt.se som kom till slutsatsen att påståendet var helt fel.
Sociala medier bubblar över av nyheter som saknar korrekt fakta och det beräknas öka ju närmare valet vi kommer. Behovet av oberoende granskningar ökar. Men vem är bäst lämpad? SVT? EU-kommissionen? Enskilda forskare?
Vi kan aldrig helt luta oss tillbaka och lita på andra eller innehållet i våra smarta telefoner. Källkritik är A och O. Kanske gör det samhället mer cyniskt, men förmodligen är det också något som krävs för att kunna hantera dagens snabba informationsflöde.