I år är det 30 år sedan Tyskland återförenades. Allt var inte bättre förr. Dessvärre finns det inslag av ofrihet även i dag med ökade handels- och resehinder – inte bara på grund av pandemin, utan av frihandelns tillbakagång genom amerikanska tullar och Storbritanniens utträde ur EU.
Samtidigt går handelssamarbetet mellan Sverige och Tyskland bra. Företagsetableringarna fortsätter öka och det finns omkring 1.800 svenska företag i Tyskland, enligt Tysk-Svenska Handelskammaren 25/9. Miljöteknik, IT och logistik är några av de områden där våra ekonomiska samarbeten är starka. Men det är bara 5 procent av de svenska bolagen som har hemvist i förbundsländer som tillhört DDR.
Utan att för den delen bli ostalgisk kan man konstatera att denna låga andel är något förvånande, sett till våra historiska beröringspunkter.
”Den svenska utbildningssektorn var under hela perioden positivt inställd till DDR.” Citatet av Birgitta Almgren, professor emerita i tyska, inleder ett av kapitlen i debattboken Ett bättre land. Hur rätten att välja förvandlade Sverige (red. Fredrik Segerfeldt 2020). Boken påminner om att vi inte bör blicka tillbaka på centraliserade enhetslösningar.
Almgren konstaterar att dåtidens svenska skolväsende inspirerades av DDR. Lärare, rektorer och annan skolpersonal reste till Östtyskland för fortbildning. 1967 åkte även den svenska riksdagens utbildningsutskott på studiebesök i DDR:s utbildningssystem som man tyckte hade liknande drag som det ”en skola för alla”. Men man får komma ihåg att i denna skola för alla var det bara de rika som hade friheten att välja och välja bort. Sedan 1992 kan vi glädjas åt det fria skolvalet.
I 1980-talets Sverige var det monopol på det mesta. Då fanns enbart två statliga TV-kanaler som bara sände klockan 17–24 och hade folkfostran på agendan. Men de flesta tittade ändå, eftersom det inte fanns annat att välja på. Även om det är väl drastiskt att jämföra efterkrigstidens Sverige med en kommunistisk kontrollstat så fanns liknande tendenser.
”Det var helt enkelt ett land där någon annan bestämde”, skriver Segerfeldt. Astrid Lindgren betalade 102 procent i skatt i ett Sverige som hade höga välfärdsambitioner, men som glömde människan på vägen.
Varför är då detta viktigt att påminna om?
För att ”valfriheten är avgörande i ett samhälle som vill ge alla sina medborgare möjligheten att bygga och forma sitt eget liv såväl i starka som i svaga stunder”, som Carl Bildt skriver i förordet till Ett bättre land.
Både Sverige och Tyskland är i dag fria marknadsekonomier, men ju mer tiden går desto mer ökar risken att vi glömmer och riskerar att upprepa misstag som borde höra till historien. I dagens debattklimat hörs röster som är emot att man ska få välja skola, vårdplats och äldreboende. Det känns märkligt. Varför vill man backa i tiden?
Nästa år går Tyskland till val. Efter 16 år vid tronen är det dags för en ny förbundskansler. Angela Merkel har stått för trygghet och stabilitet, något som varit extra efterfrågat i denna coronakris. Men precis som påpekas i The Economist (31/10) är det dags för Merkels parti CDU och efterkommande partiledare att tala mer om framtiden. Det kan Sveriges politiker inspireras av. Låt oss fortsätta underlätta för mer valfrihet och handel i stället för att dras med i andra protektionistiska tendenser som minner om en tid av ofrihet och murar.
Katarina O’Nils Franke är redaktionssekretare i Axess och författare.