Valrörelsen år 2002 föreslog dåvarande Folkpartiets ledare Lars Leijonborg att det ska ställs krav på kunskaper i svenska för att få bli svensk medborgare. Trots att liknande språktest finns i andra länder framställs förslaget som rasistiskt. Kritiken haglar.
Händelsen är snart 20 år senare ett illustrativt exempel på hur snäv åsiktskorridoren var kring migrationsfrågorna. Även den som sakligt ifrågasatte den rådande ordningen riskerade fram tills för bara några år sedan att bli rullad i tjära och fjädrar i den offentliga debatten.
I efterhand har den hårda politiseringen ångrats, bland annat av Lars Stjernkvist som var Socialdemokraternas partisekreterare åren 1999–2004 och fram tills nyligen kommunalråd i Norrköping. I SVT-dokumentären ”Tvärvändningen” (2017) sade han: ”Jag vet att jag anklagade Lars Leijonborg för att fiska i grumligt vatten, jag gillar fortfarande inte förslagen FP kom med, men det är ju ljusår från främlingsfientlighet och rasism.”
Men trots alla beklaganden över hur migrationsdebatten tappade proportionerna så håller nu samma misstag på att återupprepas inom miljöpolitiken. I delar av miljörörelsen verkar det finnas en utbredd ovilja till saklig diskussion. Tröskeln är låg för att dra klimatförnekarkortet. Ett talande exempel på det gavs för en tid sedan i NT.
Dagen före dopparedagen fick jag mig en rejäl släng av sleven från Naturskyddsföreningen i Söderköping. I en debattartikel (23/12) skriver företrädare för Söderköpingskretsen att mina argument om skogens användning har en ”skrämmande släktskap med uttalanden från Brasiliens president Bolsonaro”. Det är i svensk debatt en omskrivning för att vara högerextrem, fiska i klimatförnekande vatten och vilja skövla regnskog. Att skriva det rakt ut hade varit mer renhårigt.
Vad är det då för skrämmande åsikter jag har framfört för att förtjäna denna beskrivning? Jo, i en krönika (8/12) har jag försvarat Söderköpings kommunstyrelses rätt att inte blint följa en underordnad tjänstemans bedömning kring en naturreservatsbildning på Södra Finnö. Det jag skriver är att det är omöjligt att både bevara skogar och hugga dem. För om produkter från skogen ska ersätta stora klimatbovar som cement, plast och bensin går det inte i längden att förbjuda skogsbruk på allt större arealer. Och är det verkligen rimligt att markägare som i generationer har skapat och vårdat värdefulla naturområden belönas med att staten tar kontroll över områdena?
Att problematisera formerna för naturvården och påpeka uppenbara målkonflikter inom miljöpolitiken är ljusår från klimatförnekelse. Ändå drar Naturskyddsföreningen det kortet. Det påminner om när den som föreslog språktest kallades rasist.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning.