Det världen bevittnat sedan 20 januari i år kommer att gå till historieböckerna. Inte i sig för att USA den dagen fick en ny president, utan för alla galenskaper som hunnit ske därefter. För mängden allvarliga övertramp som Donald Trump och hans administration hunnit formulera på så kort tid är osannolik – fördrivning av palestinier från Gaza, övertagande av Grönland, hot och beskyllningar mot ett krigsdrabbat Ukraina, hot och hån mot EU och fjäsk för den ryska de facto-diktatorn Putin. För att nämna delar av det.
Och ovanpå det handelskrig. Inte bara mot Kina, en ändå jämbördig part i handelssammanhang. Nej, mot hela världen! Även lilla afrikanska Lesotho, där tredjedelen av befolkningen redan lever under fattigdomsstrecket, har attackerats med hårda tullar. Tullar är som bekant en skatt som i slutänden drabbar den enskilde företagaren och konsumenten. Allt blir dyrare att tillverka, att sälja och att köpa. En veritabel katastrof!
Så varför i himmelens namn vill världens mäktigaste person bete sig såhär? Han saknar knappast kraft att sätta bakom ord och handling – det följer liksom av ämbetet. Väl förvaltat kan dessutom s.k. soft power vara minst lika verkningsfullt. Det har tidigare presidenter visat. Genom dialog, partnerskap och välvilja både gentemot det egna landet och omvärlden har herrar som Roosevelt, Clinton, Reagan och Obama utvecklat eller upprätthållit USA:s position som global stormakt.
Trump, Vance och Musk gör precis tvärtom! De beter sig helt enkelt som simpla mobbare, som hånar, förlöjligar och trakasserar alla de uppfattar som svagare i något avseende. Som är mindre, fattigare eller militärt svagare än USA, t.ex. Danmark, Ukraina eller just Lesotho. Mot dem som anses för mäktiga, besvärliga – eller allmänt fel – EU och Kina – tillämpas hot och skrämseltaktik. Översätt det till en skolgård för mellanstadieelever, där killen som är störst och starkast utnyttjar det till max. Vi ser alla situationen framför oss.
Så tragikomiskt banalt, kan tyckas. Samtidigt är det på något sätt hoppingivnade. För hur slutar berättelsen om mobbaren på skolgården? Jo, vi vet det också – historien kommer ikapp mobbaren förr eller senare! Antingen genom att han/hon faller på eget grepp, när någon starkare levererar en riktig näsbränna och maktövertaget bryts. Eller så kommer mobbaren till insikt – ofta i vuxen ålder – om sina illdåd och rids sedan av svår ångest. Straff nog i många fall.
Samma sak gäller även om den som mobbar och begår övergrepp råkar vara högsta chef eller politisk ledare. Det senaste beviset för det är nog Syriens förre president Bashar Al Assad, som efter årtionden av hårt förtryck tvingades bort från sin post och nu ruttnar bort som ”politisk flykting” i Ryssland, ett öde få skulle önska sig. Lägg därtill namn som Adolf Hitler, Augusto Pinochet, Idi Amin, Pol Pot, Nicolae Ceausescu, Saddam Hussein med flera.
Känns deras öden bekanta? De är för tid och evighet inskrivna i historieböckerna med svartast möjliga rykte, som några av de mest avskräckande exemplen på mänskligt ledarskap. Och de fick alla sitt straff, om än inte alltid utmätt i allmän domstol. Självmord, sjukdom eller galenskap – inte enbart genom arkebusering eller fängsel kan en människa få sona sina brott.
Så mobbarna för dagen – Trump i sällskap av sådana som Putin, Erdogan och Ayatollah Ali Khamenei - skulle nog göra klokt i att titta sig över axeln mot sina föregångare, och fundera över hur länge deras egen makt kommer att bestå. För det är positionen som skyddar dem nu, men en dag kommer även de till slut att bytas bort. Då lär priset på deras huvuden ligga skyhögt – inte ens en stöddig mobbare som Trump vågar nog räkna på den nivån av strafftullar.
Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare