Låt oss konstatera: Moderaterna har haft rätt i de flesta frågor denna mandatperiod. De har visat ledarskap när Socialdemokraterna inte klarat av att leverera, ibland till följd av deras egna tillkortakommanden och andra gånger på grund av deras omöjliga samarbetspartners. När Socialdemokraterna visat sig handlingsförlamade av dessa omständigheter, vilket ofta varit fallet, har det varit upp till oppositionen och i synnerhet Moderaterna att leda landet.
Mandatperioden vi nu lämnar bakom oss har varit synnerligen turbulent. Vi har haft en global pandemi och våra kriser har avlöst varandra. Låt oss titta på facit för att se hur dessa kriser hanterats.
Kriminaliteten har växt till nya proportioner både gällande utbredning och brutalitet. Vi kan fastställa att vänsterpartiernas tankegods om mjuk och rehabiliterande kriminalpolitik är stendött. Det är högerns politik som alltmer efterfrågas, och frågan har blivit så pass kritisk att Socialdemokraterna i praktiken tvingats att byta position. De låter nu som moderater åtminstone i retoriken, även om de fortfarande vägrar att genomföra många av de nödvändiga reformer som Moderaterna föreslår. Regeringen har gett Moderaterna rätt, men av en och annan anledning har reformerna uteblivit.
Under pandemin så var S till synes alldeles handlingsförlamade och i ren panik verkade de överlämna ledarskapet till opolitiska tjänstemän, allra främst dåvarande statsepidemiolog Anders Tegnell som under en period framstod nästan som Sveriges statsminister. Det föll till Moderaterna att driva regeringen framför sig och bland annat införa nödvändiga stöd till företag för att undvika en allvarlig ekonomisk kris.
Elkrisen, som började med nedläggningen av Ringhals 1 och 2 men som blåste upp till ordentlig storm först vintern 2021, är till stor del en direkt följd av socialdemokratisk och miljöpartistisk politik. Den har förvärrats av Rysslands agerande på energimarknaden och ännu mer av Ringhals 4:s stängning i väntan på reparation, men om vi fortfarande hade dessa två kärnkraftverk på plats så hade Sverige varit långt mycket bättre rustat att hantera detta nya läge. Ännu en fråga som de rödgröna fortfarande verkar handlingsförlamade i.
Moderaterna däremot har utlovat en utbyggnad av kärnkraften och presenterade bara för några dagar sedan ett genomtänkt program för kraftvärme för att lindra krisen så gott det går i väntan på kärnkraftens utbyggnad. De var också först på bollen med att utlova hushållen ekonomiskt stöd i den tuffa vinter som snart är här, vilket regeringen sedan dess anslutit sig till åtminstone på vissa punkter.
Och till sist kriget i Ukraina och Sveriges ansökan om medlemskap till Nato. Detta var nog det beslut som slog hårdast i Socialdemokraternas hjärta. Liberalerna var först med att verka för ett Natomedlemskap, men detta har sedan kommit att vara positionen för samtliga partier i den gamla Alliansen. Att ge Moderaterna rätt i säkerhetspolitiken genom att bryta med neutralitetsprincipen tog lång tid, men till slut fick regeringen erkänna att ensam inte är stark i världspolitiken.
Och även när det gäller att motverka krigets ekonomiska biverkningar har Moderaterna varit drivande. De har lyckats tvinga igenom bland annat drivmedelsprissänkningar, trots hårt motstånd från rödgrönt håll.
På punkt efter punkt har Moderaterna fått rätt. De har varit redo med skarpa policyförslag när krisen kommit, och därmed visat att de har både viljan och förmågan att leda landet även när det blåser starkt. Vilket det med stor sannolikhet även kommer göra även nästa mandatperiod. De har samarbetat när det behövts och tagit strid när det krävts.
Ulf Kristersson har inte alltid varit den högljuddaste partiledaren i sammanhanget, men han har oftast varit den som sitter på de rätta svaren. Han har uppfyllt sitt löfte om att vara den vuxne i rummet. Och nu återstår det att se om väljarna belönar honom för hans hårda arbete.