När jag först blev politiskt engagerad, inför 2010 års riksdagsval, var kriget i Afghanistan en av de mest omdiskuterade utrikespolitiska frågorna. Vi var unga liberaler, starkt amerikavänliga, och stödde entusiastiskt insatsen. 11 september-attackerna såg vi som ytterligare argument, men den bärande ideologiska utgångspunkten var inte terrorbekämpning, utan en djupt universalistisk förhoppning om att västerländska militära interventioner kunde sprida liberala demokrati. Nu har 20 år av dyrköpta krypsteg mot demokrati omintetgjorts på några veckor, och interventionismens fromma förhoppningar känns orimligare än på länge.
Man kan analysera den typ av interventionistisk liberalism som så besjälade oss på två nivåer. För det första, när är den moraliskt rättfärdigad? För det andra, när är den praktiskt gångbar?
Den första frågan tar oss till ett klassiskt moralfilosofiskt problem. Vad ger ”oss” rätt att påtvinga ”dem” ett annat styrelseskick? Formulerad på så sätt svarar vi instinktivt nekande, att vi har ingen sådan rätt. Men att ställa den moraliska frågan så förenklar saker alltför mycket. Man kan ju också fråga: Vilken rätt har talibanerna att påtvinga kvinnor och minoriteter sin strikta och oförlåtande tolkning av islam? Också på denna fråga vill vi lika instinktivt svara nekande, att de har ingen rätt alls att göra det.
I båda fall bottnar våra omdömen i samma starka moraliska känsla för individers självbestämmande, djupt liggande som denna princip ju är i det västerländska idéarvet. En och samma princip ställs alltså något förenklat mot sig själv, och en avvägning måste göras där situationens specifika omständigheter är avgörande. Därför är min egen inställning i denna komplexa fråga att det är möjligt att rättfärdiga vissa interventioner som syftar till att liberalisera repressiva regimer.
Just eftersom frågan om interventioner framstår i sådan moralisk gråskala, är den praktiska, empiriska analysen av stor betydelse. Går det ens att bygga demokratier där traditionerna saknas?
Nej, säger svenskättade amerikanen Erik Edstrom som förra året utkom med Un-American, en skarpsinnig och känslostark uppgörelse med USA:s militära operationer i Afghanistan. Han hävdar vältaligt att USA aldrig tidigare i sin historia åstadkommit så lite med så stora resurser som i Afghanistan. I ett självupplevt narrativ – han var elitsoldat i främsta ledet i några av Afghanistans farligaste områden – berättar hans förband var fast i en evig katt-och-råtta-lek med outtröttliga motståndsmän och ett civilsamhälle som inte ville ha dem där, utom när de kunde låta sig mutas med dollarbuntar.
En mer optimistisk observatör skulle kanske åberopa Tyskland och Japan, de mest uppenbara exemplen där en USA-ledd efterkrigsrekonstruktion till demokratiska styrelseskick fungerade. Men till skillnad från Afghanistan var dessa länder förvisso inte demokratier, men nationella kulturer med stark gemensam identitet. Jämfört med Afghanistans lapptäcke av stammar och lojaliteter, erbjöd Tyskland och Japan gynnsamt virke. Den på pappret stora afghanska arméns ilsnabba reträtt vittnar om hur begränsad lojaliteten var med den korrupta, unga statsapparaten.
Det är därför i slutändan svårt att inte hålla med president Biden när han slutligen drar tillbaka trupperna. För om inte tjugo år av enorma militära och civila resurser lyckats bygga en starkare afghansk stat och nation än den som illa beväpnade talibaner överrumplade på några veckor – vad ska då göra det?
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.