Rapporter om sviktande psykisk hälsa dyker med jämna mellanrum upp i tidningarna, och den här hösten har inte varit något undantag. I oktober larmade Socialstyrelsen om att utskrivningen av sömnmedel och lugnande medel till unga har femfaldigats på tio år. Ungefär samtidigt meddelade Folkhälsomyndigheten att självmorden ökar bland unga vuxna.
Men vad står de här nyheterna för? Är de enskilda hopp i statistiken, eller tecken på djupare förändringar?
På en bussresa hamnar jag bredvid en statstjänsteman som arbetar med psykisk hälsa. Jag frågar honom hur deras bild ser ut. Ser de några mönster i floden av siffror? Ja, det är tydligt, svarar han, för nu pekar alla kurvor uppåt. Allt ökar: Utskrivningen av antidepressiva läkemedel, sjukskrivningar och kontakterna med Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP).
Den sistnämnda trenden är en av de allvarligaste. Antalet patienter på BUP:s öppen- och heldygnsvård har ökat med 14 procent de senaste fem åren, och besöken dit med 16 procent. Dessutom söker sig allt fler med psykiska besvär till öppenvården. Det är inte de tunga psykiatriska diagnoserna som ökar – alltså schizofreni och sjukdomar med genetisk bakgrund. Det som skenar är ångest, utbrändhet och depression.
Det är dåliga tider för själen, helt enkelt. Det påverkar hela samhället och orsakar ett stort lidande för de drabbade och deras närstående. Den här frågan borde ha dominerat valet och fått en framskjuten plats i Tidöavtalet. Men förutom några rader om suicidprevention är det tyst.
Delvis beror det på att ingen vet vad vi ska göra åt problemet. Ett första steg vore att se till att BUP och liknande enheter har resurser för att kunna ta emot patienter och behålla personal. För det här fungerar illa – och Östergötland hör, som Corren rapporterade om i våras, till landets sämsta regioner i det avseendet.
Att hjälpa dem som drabbas är viktigt, men samtidigt liknar den insatsen badvakten som dyker i för att rädda en person i sjönöd. Det måste göras – men det vore ännu bättre om man kunde se till att färre hamnade i kris.
Men här står politikerna handfallna. De är vana att stimulera ekonomin, vet hur man stänger gränser och kan stifta strängare lagar. Därför föredrar de att tala om detta, medan en tystnad breder ut sig kring vår tids ödesfråga: Hur skapar vi ett samhälle som är anpassat för människor och inte maskiner? En värld där vi inte stressas sönder eller slås ut så fort livet drabbar oss.
Det är dags att börja föra det här samtalet. Därför kommer här tre förslag på reformer. För det första: Ge människor makt över tiden. Förkorta arbetstiden, förläng föräldraledigheten och gör andra insatser för att minska stressen. För det andra: Stärk de små gemenskaperna genom satsningar på civilsamhället. Till exempel borde en timmes ideellt arbete kunna få samma skatteförmåner som en friskvårdstimme. För lokalt engagemang och levande relationer bidrar till ett gott liv.
Slutligen: Färre skärmar och fler lärare i skolan. Se till att klasserna blir mindre, och ta bort betygen från unga år – det minskar lärarnas administration och elevernas prestationsångest. Ge ökat utrymme åt litteratur, filosofi och religion med målet att eleverna ska kunna tillägna sig visdom och finna resurser som hjälper dem genom livets mörka passager.
Om det räcker? Vem vet. Men det är i alla fall en början. Ett utkast till en politik för själen.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria.