Många skrattar säkert åt det, andra rycker på axlarna – allt av värde finns väl numer på webben och i mejlen? Men när den traditionella postgången strular blir det ändå som ett tecken på att vi har problem i samhället.
Det är många fler än vanligt som har vänt sig till Post- och telestyrelsen (den myndighet som bevakar elektronisk kommunikation och post) i sommar med klagomål på grund av utebliven post. Väntade paket och vykort har helt enkelt inte kommit fram till sina mottagare och missnöjda röster hörs från flera håll runtom i landet. Det beskrivs bland annat som ”frustrerande och märkligt” (Sveriges Radio 16/8).
Posten är, även om den hamnat i skymundan i vår allt mer digitaliserade värld, ändå en av de vardagsfunktioner som vi förväntar oss ska fungera. När den inte gör det drar vi öronen åt oss: Vad mer kan vara på tok när inte posten kommer som den ska?
Det har sagts förr – och behöver upprepas – men svensk polis, vård, skola och försvar (som genom förra veckans försvarsöverenskommelse äntligen har börjat ombesörjas så smått) har flera brister som behöver åtgärdas. Det är också en välbehövlig påminnelse om att statligt ägande och drift inte är någon garanti för att allt ska fungera problemfritt. Ska nu också vår post, vår kommunikation, misskötas? Det skakar om och skapar onödig misstro när flera centrala samhällsinstitutioner är eftersatta i vårt (vad som förväntas vara) moderna Sverige.
Vår svenskdanska leverantör Postnord förklarar sommarens leveransproblem som resultat av personalbrist och vikarier som hoppat av mitt i rådande semestertid.
Men är det verkligen ett tillfredsställande svar? Är det inte bara att anställa fler?
Sedan 2009 har PostNord AB funnits som en sammanslagning av PostDanmark A/S och Posten AB. 40 procent ägs av danska staten och 60 procent av den svenska, men rösterna fördelas 50/50 mellan ägarna. Under 2016 levererade Postnord 5 miljarder brev och försändelser, 142 miljoner paket till Nordens 25 miljoner invånare och 2 miljoner företag, enligt den egna hemsidan. Några sådana siffror tycks det alltså inte bli att stoltsera med från 2017.
En förklaring till problemen kan vara att vår ökade närvaro på internet har lett till att allt färre brev, men desto fler paket i och med ökad e-handel, skickas. Det tar helt enkelt tid att ställa om och skapa nödvändiga förändringar som exempelvis att övergå till maskinsortering av brev. Men det är ingen ursäkt. Breven ska nå fram till mottagarna – och i den delen av posthanteringen behövs det än så länge människor som arbetar.
Postnord borde lära av missen, anställa fler brevbärare och se till att erbjuda fungerande anställningsformer så att det inte uppstår plötslig personalbrist.
Förvisso har man i alla tider klagat på postgången i likhet med hur man klagar över vädret. ”Brevbäraren är de otrevliga överraskningarnas agent”, lär filosofen Nietzsche ha sagt. Men det är viktigt att posten kommer just som ett brev på posten för att inte signalera problem och skapa onödig oro.