I höst är det val. Och en stor fråga i valrörelsen verkar bli vilken roll privata aktörer ska få ha inom vården och skolan. Så vi lär under de kommande månaderna få höra en hel del om vilka förutsättningar friskolor ska få verka under. Och troligen kan den här debatten spilla över och handla om alla privata utövare som verkar inom den skattefinansierade sektorn.
Det finns goda grunder till att de här frågeställningarna lyfts. För omkring 15 år sedan hörde jag själv hur en gymnasieskola i Norrköping såldes in med att det gick att spela tv-spel på en bioduk. Samtidigt – vilken är den andra sidan av myntet – är det förvånande hur stor tilltro det sätts till det offentligas förmåga att bygga organisationer.
För den växande skepsisen mot privata utförare inom den skattefinansierade vården och skolan kommer med idén att kommunen, regionen eller staten skulle göra det bättre. Ett antagande som är långt ifrån säkert.
Tvärtom är det ibland förvånande hur ineffektivt delar av det offentliga är – och hur dess organisationer inte förmår att slå vakt om sådana värden de sägs vara garanter för. Ta bara det att såväl statliga SJ som regionägda Östgötatrafiken har valt att stänga sina servicekontor vid Norrköpings resecentrum. Nu förlitar sig båda på Pressbyrån för att sälja biljetter till medborgare som inte får appen att fungera. Servicen kring den grundläggande infrastrukturen monteras ner av det offentliga.
Ett annat exempel, om än i det lilla, på det offentligas oförmåga har det gått att läsa om i NT under senare tid. Det handlar om att en del klasser i kommunala skolor inte har fått lyssna till symfoniorkestern i Norrköping under skolkonsertvecka på grund av Östgötatrafikens höjda priser för skolresor. Eller för att uttrycka det med andra ord: tre huvudsakligen skattefinansierade verksamheter misslyckas med vad som borde vara det övergripande målet – att ge skolbarn en kulturupplevelse.
Varför har det då blivit så här? Ska vi förstå det hela behöver vi gå tillbaka till skatteväxlingen mellan kommunerna och regionen som genomfördes 2012. Då övergick kommunernas ansvar för kollektivtrafik och dess ägande i Östgötatrafiken till regionen. Och enligt Östgötatrafiken har den tidigare lägre taxan för klassresor varit en restprodukt från tiden då kommunerna hade större ansvar. Man kan dock fråga sig om det verkligen är rätt prioritering att få kostnaderna att landa rätt mellan kommunerna och regionen, framför att skolelever ska få del av en skattefinansierade kulturupplevelse. Det är tveksamt.
Och det här – att det offentligas organisationer sällan är några under av måluppfyllelse – bör vi komma ihåg i den stundande valrörelsen om vem som ska göra vad i välfärden.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – lantbrukarnas affärstidning.