För Spotify har de senaste veckorna passerat i krishanteringens tecken. Den svenska strömningsjättens fick parera kritik efter att en populär poddserie innehållit tvivelaktiga uppgifter om vaccinet mot covid-19.
Spotifys VD Daniel Ek har inte bara behövt huka sig i den allmänna debatten, utan också för attacker ur de egna leden. Åtminstone en mindre grupp anställda i USA har protesterar högljutt mot företagets beslut att fortsätta strömma poddserien. Händelseförloppet är exempel på en mer allmän trend, där anställda ställer större moraliska och politiska krav på sina arbetsgivare.
De mest uppmärksammade liknande fallen har återfunnits hos amerikanska tech-bolag. Netflix fick förra året ett mindre internuppror på halsen efter att ha erbjudit sina kunder en kontroversiell ståupp-show. För två år sedan fick Mark Zuckerberg påminna upprörda anställda om att ”det här är ingen demokrati” efter återkommande intern kritik om företagets hållning i frågan om reglering av Facebooks innehåll. Och redan 2017 ledde kollegors ilska mot en programmerare som argumenterat mot Googles mångfaldspolicy till hans avsked.
Dylika episoder återfinns också utanför tech-industrin. Vi minns det häpnadsväckande uppropet bland anställda på Utrikesdepartementet 2018, som med illa dold udd mot den politiska oppositionen deklarerade sin rädsla för att departementets värdegrund skulle urholkas efter ett nytt val. För att inte tala om det globala visselblåsandet, vars guldålder väl Julian Assanges Wikileaks ringde in för ett antal år sedan.
Det finns mycket att säga både för och emot de anställdas agerande i sagda situationer. Men funderingar som leder mig till ämnet har egentligen inte så mycket att göra med de specifika exemplen. Detta axplock av kontroverser är intressant eftersom det möjligen ger ett hum om framtiden.
Låt oss anta ett något vidare perspektiv: Ett moraliskt paradigmskifte har pågått gradvis åtminstone sedan renässansen. Vi har rört oss från en ordning där rätt och fel nedlades av utomstående auktoriteter, till en ordning där vi själva som individer uttolkar rätt och fel. Denna utveckling har redan demokratiserat det politiska livet, upplöst sexual- och hedersmoral och fått oss att sluta gå i kyrkan. Och nu verkar den ha lösgjort de sista hämningarna hos vissa, och gett dem modet att ge själva chefen en avhyvling!
Vid första anblick kan detta ju te sig som en befriande utveckling, och det är det såklart på det stora hela. Västerlandets signaturmelodi har ju länge varit den enskilde som med moraliskt patos trotsar krafter större än henne själv. Från Galileis uppstudsighet mot kyrkan, till Batmans självpåtagna frälsarroll.
Men ingen utveckling är odelat positiv. Ett samhälle där alla dansar efter egen pipa blir svårorganiserat och ineffektivt. Själva idén om den oväldiga offentliga tjänstemannen (en demokratisk hörnsten) skaver mot varje strävan efter att vara ständigt sann mot sina egna övertygelser. Och i den privata sektorn är det lätt att föreställa sig hur mindre tillit till anställdas hörsamhet och lojalitet i längden leder till högre transaktionskostnader, för att tala ekonomernas språk.
Kanske behöver vi återigen lära oss att artikulera de dygder som bäst kompletterar moralisk känsla och nitiskhet, och införlivar dem i en fungerande samhällsväv. Dygder som pliktkänsla, lojalitet, ödmjukhet och självtvivel ingjuter eftertanke och kanaliserar övertygelse i konstruktiva och hållbara former. Och vem vill egentligen bråka med chefen?
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.