I söndags firade Ringarums hembygdsförening 90 år med tårtkalas på Hembygdsberget. När föreningen bildades 1933 var det i en tid av generellt ökat intresse för hembygden, inte bara i dagens norra Valdemarsviks kommun utan i hela landet.
Några år innan, 1930, hade exempelvis Föreningen Gamla Norrköping och Regna hembygdsförening sett dagens ljus. Utanför Söderköping, i Skällviks socken, startades hembygdsföreningen Vikingarna 1931.
Fortfarande har alla dessa föreningar en oerhört betydelsefull roll för att bevara det lokala kulturarvet. Att hålla traditioner vid liv. Att vårda arkiv, gamla hus och föremålssamlingar, som ingen annan skulle ta hand om.
Från början var dock uppdraget ännu bredare. När Ringarums hembygdsförening grundades stod det i stadgarnas första paragraf att föreningen har till uppgift att arbeta för bevarandet av kultur- och naturminnesmärken och andra kulturella syften.
Och detta – att även naturskydd sågs som en del av hembygdsföreningarnas uppdrag – var regeln i början av 1900-talet. I det som har kallats hembygdsrörelsens programskrift, boken Hembygdsvård (1914) av Karl-Erik Forsslund, beskrivs ett tvådelat syfte – naturskydd med nationalparker och kulturskydd med bygdemuseum.
Sedan dess har dock intresset för den lokala naturvården kommit att flyttas över till renodlade naturskyddsföreningar och fågelklubbar. Samtidigt har hembygdsföreningarna renodlat sitt uppdrag till det kulturhistoriska. Att Ringarums hembygdsförening inte längre nämner bevarandet av natur i sin ändamåls-paragraf är talande.
Uppdelningen – eller brytningen – kanske var lika oundviklig som odramatisk. Det är inte säkert att den som engagerar sig ideellt av intresse för historiska arkiv också brinner för kärrhökar.
Men att landets hembygds- och naturvårdsrörelse har gått skilda vägar under 1900-talet har nog gjort alla fattigare, och bäddat för alla de konflikter som märks kopplat till naturskydd och människans påverkan på naturen. För natur och kultur hänger ihop.
Ta bara det att vår naturs artrikaste marker – de gamla ängarna och hagarna – är formade av människan och hennes djur. Den mänskliga jordbrukarkulturen förblir i många fall en förutsättning för den rika naturen. Men för att markernas oändliga artrikedom ska bevaras krävs en traditionell vård. Den som vill bevara hembygdens karaktär i våra trakter kan inte betrakta natur- och kulturvård som två skilda saker. De hänger ihop, och det förstod de som verkade i hembygdsrörelsen i början av 1900-talet.
Alla de föremål och byggnader som landets hembygdsgårdar vårdar förlorar sitt sammanhang om det landskap de existerade i försvinner. Det är dags åter börja se hur natur och kultur hänger ihop.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL - Lantbrukets affärstidning.