Enligt lag ska Svenska kyrkan vara rikstäckande. I många landsbygdsområden är det också den samhällsinstitution som är mest närvarande. När de mindre tätorternas skolor, äldreboenden och butiker har lagts ner och verksamheterna flyttats till centralorten har Svenska kyrkan funnits kvar. Kyrkobyggnaden står kvar mitt i byn.
Samtidigt har Svenska kyrkans närvaro på landsbygderna förändrats kraftigt sedan 1980-talet. Prästgårdar, arrendatorsboställen och alla andra tjänstebostäder som Svenska kyrkan ägde runt kyrkbyn har i de allra flesta fall sålts. Likaså har församlingshem och pastorsexpeditioner avyttrats till högstbjudande.
Även på de håll där kyrkofullmäktige har stretat emot trenden och behållit kyrkbyns hus i församlingens ägo brukar det förr eller senare bli en avyttring. Den ofta oskrivna strategin verkar vara att skala ner kyrkans husägande till enbart kyrkobyggnaden i många landsbygder.
Förändringen är på ett sätt förståelig. Svenska kyrkan ser ett minskande skatteunderlag och höga underhållskostnader. Det är däremot förunderligt hur lite tanke som verkar ha ägnats åt formerna för Svenska kyrkans makalösa avyttring av fastigheter, särskilt på landsbygderna. Under ett par årtionden har Svenska kyrkan sålt det enskilt mest spektakulära fastighetsbeståndet i Sverige i smådelar. Det är prästgårdar och andra tjänstebostäder som ofta har varit centrala i en bygds kulturella liv samt hem åt barnfamiljer, som i sin tur har gett underlag för skolor.
I vissa fall görs dock avyttringen med en tanke om vad som kommer sedan. Ett exempel på det är när Finspångs församling för knappt ett år sedan sålde Risinge prästgård, ett stenkast från Sankta Maria kyrka. Då valde Finspångs kyrkoråd att inte ta det högsta budet, för att i stället sälja fastigheten till en barnfamilj.
Men det hör nog till ovanligheterna att sådana överväganden görs. Mer representativt för Svenska kyrkans avyttringar är nog Söderköping Sankt Anna församlings pågående försäljning av församlingshemmet i Sankt Anna. Mäklaren beskriver det som ett ”idylliskt hus som kan nyttjas som permanentboende eller fritidsbostad”. Ska man tro trenden längs med östgötakusten drar det åt att det blir ett fritidsboende.
När Svenska kyrkan säljer sina hus bör dock fastboende premieras, likt i Risinge. Svenska kyrkans hus har i århundraden varit hem för familjer som har bott, verkat och burit samhällslivet på landsbygderna. Att i någon grad upprätthålla den kontinuiteten bör vara ambitionen om Svenska kyrkan över huvud taget ska avyttra fler fastigheter.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning.