Under kategorin ”Black Stories” har strömningstjänsten Netflix samlat en radda filmer och program, vars minsta gemensamma nämnare är att en eller flera skådespelare är svarta. Resultatet blir ofrivilligt genant när vass samhällskritik från komiker som Dave Chapelle och Richard Pryor, musik- och dramadokumentärer om Miles Davis och hiphopgruppen Wu-Tang Clan samsas med, för att nämna några exempel, actionfilmerna ”Bad Boys II” (Will Smith och Martin Lawrence jagar bovar i Miami) och ”Inside Man” (Denzel Washington jagar bankrånare).
De två sistnämnda filmerna må utgöra underhållning, men det går inte ens att med god vilja hävda att dessa filmer skulle ha någon särskild ambition att skildra svartas villkor (vilket, får vi anta, är vad de flesta tänker på när man hör ordet ”Black Stories”).
Netflix klumpiga kategorisering grundas i viljan att vara ”woke”. Förenklat bygger begreppet på idén om att hela västvärlden är marinerad i rasism och sexism. Särskilt för företag gäller det därför att visa att man är emot dessa fenomen. Att Netflix har valt att slänga in komedin ”En prins i New York” med Eddie Murphy från 1988 är därför en ljuvlig ironi i sammanhanget. Filmen är en kavalkad i sexism, fördomar och ett hejdlöst drivande med både amerikanska och afrikanska stereotyper. Med andra ord: inte särskilt woke alls.
Märkligast av allt är den film som inte finns med i kategorin ”Black Stories”, trots att den finns tillgänglig på streamingtjänsten. John Singletons (1968–2019) Oscarsnominerade ”Boyz n the Hood” (1991) skildrar en ung svart mans uppväxt i den av gängvåld och droger hårt ansatta stadsdelen South Central i Los Angeles. Filmen tar upp flera teman som i dag är nästintill tabu i diskursen om rasism: överrepresentationen av svarta män som mördar andra svarta män, oplanerade tonårsgraviditeter, frånvaron av manliga förebilder samt bristen på självkänsla (som i sin tur tar sig uttryck i ett dåligt språk, usel kvinnosyn och en livsfarlig kränkthetskultur). Fadersfiguren Furious Styles (Laurence Fishburne) levererar visserligen ett och annat politiskt radikalt budskap under handlingens gång, men det är tydligt att filmen fäster större vikt vid värderingarnas betydelse för att bryta spiralen av våld och elände.
Det finns i allra högsta grad gripande och relevanta berättelser som behandlar svarta människors erfarenheter. ”Boyz n the Hood” är en av dem. ”Bad Boys II” är det definitivt inte. Bryr sig Netflix? Av allt att döma verkar det inte så.
Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen.