Vem har inte suttit på en vårdcentral och stirrat in i väggen i väntan på sin tur? Slussats mellan närakut, vårdcentral och sjukhus med remisser hit och dit? Om man inte har mål i mun och ork och handlingskraft nog att plocka upp telefonen tappas man lätt bort på vägen. Många instämmer i att man behöver vara frisk för att orka söka vård.
Vårdfrågan hamnade dock något i skymundan det här valet. Men det är fel att reducera vården till enbart en valfråga. Den avgående regeringen har haft gott om tid på sig. Ändå har inte mer gjorts. Nu är det upp till den nya regeringen att visa handlingskraft och leverera bra lösningar.
Vad det kan vara ger Nils Karlson och Mattias Lundbäck tips på i nyutgivna ”Rätt att välja. Framtidens vård och omsorg” (Dialogos 2022). De konstaterar att svensk vård håller hög kvalitet, men först när patienten faktiskt nått fram till den.
Vi har problem med köer och dåligt fungerande vårdkedjor – sådant som gör att man blir sittande där i vårdcentralens väntrum, slussas runt eller tappas bort. Så ska det inte behöva vara!
Coronakrisens vårdskulder med uppskjutna behandlingar och operationer har gjort sitt till. Vi har dessutom en åldrande befolkning och sedan 1972 har sjukvårdsutgifterna fördubblats i termer av BNP. En trend som fortsätter in i framtiden och behöver bemötas på rätt sätt och i god tid.
Våra vård- och omsorgssystem är komplexa och har vuxit fram under lång tid. Så pass att man i vissa fall kan spåra sjukvårdsmetoder ända tillbaka till antiken, konstaterar Karlson och Lundbäck. Europas tidiga sjukvårdssystem kopplas samman med medeltida brödraskap där man enades om att erbjuda varandra trygghet genom omsorg och inkomstskydd. Därmed skapades ideella, ömsesidiga och icke-vinstdrivande sjukförsäkringar som än i dag används sammankopplade med sjukvården i många länder. Kan vi inspireras av detta?
Ja, skriver Karlson och Lundbäck, som har tittat på flera internationella exempel. Nederländernas sjukvård, som har en modell där privata försäkringar – både obligatoriska och frivilliga – står för finansieringen. Dessutom visar statistiska mätningar att de har det något mer jämlikt än Sverige, vars sjukvård spontant tros vara jämlik bara för att vi har mer skattefinansierad vård. Sverige har goda resultat på flera områden. Men i fråga om vårdprocessens samordning sticker vårt land ut.
Vi måste inte omkullkasta den svenska vårdapparaten. Men vi kan komplettera den med försäkringar. Exempel från Nederländerna visar att trots att man har en relativt reglerad modell där staten är den dominerande aktören kan finansieringen baseras på försäkringar som ger varje person mer valfrihet vad gäller finansiering och utförande av vård och omsorg.
Precis som Karlson och Lundbäck trycker på finns det i dag få spontana initiativ för att koordinera vården ur patientens synvinkel. Det finns egentligen ingen som har möjlighet eller incitament att överbrygga ansvarsklyftorna. Förutom staten. Men staten saknar insikt i de problem som finns på lokal nivå. Därmed uppstår känslan av att många inom vården ropar på hjälp, men inget händer.
Det är hög tid att politiken slutar motarbeta inslagen av privata försäkringar och vinstdrivande utförare. Vi behöver mer konkurrens och fler som lyssnar, så att fler vårdtagare och -givare kan bli tagna på allvar.
Det räcker inte med att vara bäst i klassen på kvalitativ vård om de sjuka inte når fram till den.
Katarina O’Nils Franke är redaktionssekreterare i Axess och författare.