Telefonen ringer och min vana trogen svarar jag lite skeptiskt, som jag gör när främmande nummer ringer. Den här gången svarar dock en vänlig men lite darrig stämma i andra änden. Det är en gammal dam som undrar om jag möjligen skulle kunna tänka mig att dela ut flygblad ihop med den lokala konservativa partiföreningen.
Samtalet föranleds av att jag sedan några månader tillbaka är medlem i Storbritanniens konservativa parti. Vanligt är väl att man lämnar partier när de rör sig längre ifrån ens egen position, men jag har gjort tvärtom. Partiet sjangserade gradvis, och jag kände till slut att här får man nog ta och kliva in, bli ett aldrig så litet sandkorn i den politiska vågskålen. Säkerligen hade Nelson Mandela något liknande hjältemod i åtanke när han talade om att vara den förändring man vill se i världen.
Vad gick fel med det konservativa partiet? I korthet har den breda mitt som Tory-partiet länge företrädde alltmer skrumpnat ihop till ett knytte av lika delar självintresse, populism och inkompetens. Partiet har ännu seriösa företrädare, och premiärminister Sunak hör i min mening till de sansade, och definitivt till de kompetenta. Men han är kapten över ett rostigt skepp med myterisk besättning.
Den liberalt sinnade, institutionsvördande konservatism som länge utgjorde en stor del av partiet är närmast utslocknad i toppen. Inte minst därför att Boris Johnson under en Brexitssväng kastade ut en lång rad höjdare ur partiet för bristande lojalitet, inklusive Winston Churchills barnbarn och respekterade f.d. ministrar. Som medlem får man rösta i ledarval, och jag bidrar alltså till att spä ut den alltmer radikala medlemsbas som hade vansinnet att välja några storartat inkompetenta ledare de senaste åren.
Jag kände i sammanhanget en viss njutning av att gå mot den statistiska strömmen. Färre och färre medborgare i västvärlden är partimedlemmar. SCB beskrev 2018 (”Allt färre är medlemmar i politiska partier”, 4 juni 2018) hur andelen partimedlemmar gick från 15% till 5% 1984-2015. Britterna har länge haft lägre siffror, men även där sjönk andelen, särskilt på grund av det konservativa partiets nedgång från långt över en miljon medlemmar, till cirka två hundra tusen. De flesta medlemmar är äldre, yngre tycks sky partistämpeln.
Samtidigt finns tecken på att det politiska intresset faktiskt ökar. SCB noterar att fler säger sig delta i politiska diskussioner än förr. Likaså kan ungas engagemang för frågor som miljö- och klimatpolitik inte undgått någon. Och i kölvattnet till den uppblossade konflikten i Mellanöstern noterar jag också att en mycket stor andel av mina vänner inte har några förbehåll för att med schwung ta ställning i samtidens mest komplicerade konflikt.
Det finns dock skäl att oroas över engagemangets djup. Till exempel rapporterade The Times i veckan att brittiska ungdomar är betydligt mer oroade över klimatförändringarna än äldre, men samtidigt betydligt mindre sannolika att förändra sin konsumtion eller beteenden i miljövänlig riktning.
Det är lätt att ta ställning på sociala medier, eller ropa högt i en enskild sakfråga eller särintresse. Men en demokrati är likaledes beroende av att vi tar oss an partipolitikens svåra avvägningar, där gruppintressen av nödvändighet ställs mot varandra och moralisk renhet är svår att uppnå.
Så, efter att allt detta sekundmässigt farit genom mitt huvud, sade jag till den vänliga damen i telefonen att mejla mig, så ska jag fundera på de där flygbladen.
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.