Smicker lönar sig om man vill nå fram till USA:s oberäknelige president. Det blev en av lärdomarna under senaste resan till Washington DC.
Det var i början av mars och våra ansikten piskades av regn och rusk. Vädret utgjorde en tydlig kontrast från mitt förra besök senhösten 2022 då solen sken över såväl Ukrainastöd som den transatlantiska länken. Numera är förtroendet minst sagt naggat i kanten. Ingen trodde väl att Trumps ”comeback” på tronen (enligt hans världsbild) skulle bli så här pass dramatisk.
Under studieresan med högerpressen träffade vi denna gång en rad politiska experter från universitet, tankesmedjor och public affairs-byråer. Om det är till någon tröst så var de amerikaner vi träffade lika nedslagna som vi. Denna insikt ihop med att världsbörsen svänger som en bergochdalbana får en att fråga: Varför röstade amerikanerna egentligen på Trump?
I viss mån lurade han dem till det. De trodde att han skulle skapa bättre förutsättningar för ekonomin och migrationen. I stället gjorde han tvärtom genom fördyrande tullar och att skicka viktig arbetskraft på dörren.
Under hans förra vända som president ingick vettiga rådgivare som stoppade en hel del galenskap från att drabba oss. Den här gången har han dessvärre alltför många lojala nickedockor som applåderar det mesta han gör och säger.
Varför tvingar Trump oss i Europa att stå ensamma?
I viss mån har det varit ett mantra som de flesta amerikanska presidenter konstaterat: Europa måste kunna stå på egna ben och öka sina försvarssatsningar. Det hade vi behövt göra ändå. Men nu måste vi accelerera.
Kommer han att ta USA ut ur Nato? Nej, det tror inte de vi träffade är troligt. Kongressen håller emot. Däremot är det inte säkert att artikel fem kommer att efterlevas.
Vi måste nog kallt räkna med att stå utan militärt stöd från USA om ett medlemsland attackeras. Vill vi ha hjälpen förväntar sig Trump att vi både tydligt och snabbt signalerar att vi höjer försvarsanslagen. En del har tack och lov förstått det.
Den 6 maj blir det kansleromröstning i förbundsdagen och Friedrich Merz (CDU) blir, om allt går som planerat, Tysklands nya förbundskansler. Han har redan ambitionen att ta på sig ledartröjan för Europa. I samarbete med Markus Söder från systerpartiet CSU och socialdemokratiska duon Lars Klingbeil och Saskia Esken har Merz tolkat läget helt rätt som snabbt gick ut med Tysklands stora försvarssatsning.
Men utmaningen är stor. Det är första gången sedan 1945 som en tysk regering erkänner ett ledarskap i försvaret av både det egna territoriet och allierades. Denna långa tid har gett dem en fragmenterad och tungrodd försvarsapparat. Systemen är omoderna och befolkningen ovan. Samtidigt måste allt ske snabbt. För det är inte längre säkert att USA finns där för att hjälpa till.
Merz har inte ens tillträtt och insatserna är höga. Detaljerna kring hur upprustningen ska lösas är fortfarande oklara och Tyskland riskerar att bli den svaga länken i Europas säkerhetsstruktur om detta misslyckas. Trots detta är ambitionen imponerande i ett läge där Europa verkligen behöver visa för såväl USA som Ryssland att man menar allvar och kan mota bort hot.
Om Merz väljs in i början av maj bör han bjuda över Trump till Berlin och rulla ut röda mattan – allra helst spela golf med honom. För med Trump i rollen som amerikansk president behöver världen ställa in sig på en annan sorts diplomati där smicker lönar sig.
Katarina O’Nils Franke är konsult på The Labyrinth Public Affairs och författare.